Brevvågen har anlänt. Det vill säga i vårt fall en bokvåg med kapacitet upp till fem kilo. Världens minsta bok, Teeny Ted from Turnip town, skulle ju inte ge utslag på vågen. Världens största bok lär å andra sidan varken vi, Schenker, DHL eller posten kunna hantera ens med en gaffeltruck. Dock blev jag häromdagen sugen på att köpa en tungviktare bestående av hundratals sidor med kartor och extremt ingående text om Valakiets (Rumäniens) olika dialekter och dess utbredning, tryckt på åttiotalet i Ceausescus mytomspunna republikanska tryckeri. Typ 80 x 40 centimeter vägande gissningsvis 20 kilo.

Vem lämnade in boken på IM? En späd dam?

Vem köper?

Möjligen jag förstås. Från nörd till nörd.

Nu till den viktiga frågan. Vilken är egentligen en boks idealvikt? För att inte verka allt för löjlig måste jag väl (motvilligt) tillägga att detta är mitt ideal.

482 gram är det enkla svaret. Så ni vet! Och detta efter en längre tids mödosamt (över)vägande hit och dit. (Om du själv vill ge dig på dylika övningar tänk för guds skull på att genomgående använda samma hand, utan att för den skull uttrötta den allt för mycket.)

Det känns som jag är något på spåret. Nästa steg måste bli en liten men säker undersökning av idealvikten kontra dess mått i kubikcentimeter räknat. Det vill säga, dess densitet. Samma slags beräkningar och mått använder vi kanske för att bedöma en boks kvalitet, fast med andra mer finkulturella förtecken. Tyvärr chansläser vi ju aldrig. Författarnamn, titel, förlag, typografi etc. skannas in och innan vi ens suttit oss tillrätta i läsfåtöljen och hunnit röra runt i tekoppen är vi mogna för att avge ett preliminärt första omdöme. Fin eller ful. Tanken kan ju krypa på en att en boks yttre och inre egenskaper i den bästa av världar sammanfaller. Vad väger exempelvis originalupplagan av Conrads Heart of Darkness?

482 gram?

Till dess,

Nisse.

Det ska erkännas.

Innan Litteretro kom på tal, innan den här antikvariatsdrömmen togs på allvar, den hade helt gått mig förbi – böcker-om-boksamlare-genren. Nu går jag regelbundet igenom hyllan för bok- och biblioteksväsen på stadsbiblioteket i Lund på jakt efter inspiration och igenkänning, tillhörighet.

För tillfället ligger Anne Fadimans Exlibris, en vanlig läsares bekännelser på sängbordet, skrivbordet, köksbordet. Den följer mig genom de ensamma arbetsdagarna. Att Anne Fadime inte hör till kategorin ”vanlig läsare” gick det rätt snart upp för mig. Rätta mig om jag har fel, men en ”vanlig” läsare ser förmodligen inte ett sammanförande av sina egna och sin äkta hälfts böcker som det definitiva beviset på att kärleken är på riktigt, eller måste hålla till slutet oavsett vad. För efter att dubletter sorterats ut och nya böcker köpts in utan att man med säkerhet kan fastställa vem som egentligen äger dem, efter det kan man enligt Fadiman inte separera.

Det ter sig en aning överdrivet, men igenkännbart. Bara för att man har två exemplar av samma titel betyder det inte att de kan ersätta varandra. Jag har inte läst en bråkdel av alla böcker jag genom åren släpat hem. Av de jag har läst finns å andra sidan några som aldrig kan läsas för många gånger. Av dem, vissa som jag med jämna mellanrum bläddrar i bara för att läsa vad jag själv genom åldrarna antecknat i marginalen. Ibland med en självsäkerhet likt en ärad kritiker, ibland genom tjocka feministglasögon, ibland med barnets förundran, frågvishet. Ibland bara en stjärna, ett utropstecken. Ett enkelt streck som hänvisar till texten och låter den tala för sig själv, bli citat som följer mig. Dessa exemplar är oersättliga. Inga dubletter i världen kan få mig att sortera ut dem ur den översvämmande bokhyllan.

Med detta som bakgrund är det intressant att fundera kring förväntningarna på e-boken och läsplattan. Senast läste jag i Sydsvenskan om vilka möjligheter till dialog mellan läsare som den nya tekniken (eller ja, tekniken är väl inte ny, men användningsområdet) öppnar upp för, eller, när den utvecklats ytterligare, kommer att kunna göra:

”I och med e-boken blir boken för första gången social.”

Ett uttalande som kanske enligt sin definition av social är riktigt. Enligt min definition handlar det snarare om att boken intar en ny form av social funktion. Jag ställer mig kritisk till påståendet att en bok i tryckt format inte möjliggör kommunikation mellan läsare. För vissa är kanske en anteckning i marginalen och understrukna meningar avskräckande. Denna typ av läsare vill ha en gammal men ”oförstörd” bok. Inga av tidigare läsare efterlämnade avtryck önskas. Inget fel med detta. Man är den läsare man är. Men för vissa, däribland undertecknad, utgör dessa anteckningar med sina unika handstilar absolut en form av önskvärd kommunikation som gör boken social.

Fadiman återkommer till detta på mer än ett sätt. Vad hennes samling essäer om böcker och läsande i grunden förmedlar, är berättelsen om läsare som inte bara äger och läser sina böcker, utan faktiskt lever med dem. Betraktar dem, inte som ting, men som vänner. Och som sådana är varje exemplar unikt. Eller blir det, efter mötet med sin läsare.

Detta är vad litteraturen är för Litteretro. En vän. Eller ovän för den delen! Men fortfarande, en källa till kommunikation. Med sig själv, med författaren, med föregående läsare. Och inte minst, den framtida.