Förvisso är jag inne i en period av komma ikapp läsning. Det är en svår avvägning ibland att bestämma sig för om man ska läsa det förflutnas litteratur eller nuets. Men jag har en del luckor att fylla. Därför blir jag något störd när den ena intressanta titeln efter den andra intressanta debutanten breder ut sig på kultursidorna. Det är rena ketchupeffekten och jag tänker Var? När? Hur?

Jag har precis blivit klar med Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, tyvärr får jag väl tillägga, så här i efterhand kan jag önska att jag hade sugit på den karamellen något längre och inte frossat som den värsta dödssyndaren. Nästa bok på tur är samma Ekmans Kvinnorna och Staden. Jag känner för att gräva ner mig i författarskap för tillfället. Men det är svårt att fokusera på den inre och yttre staden i industrialiseringens Sverige när Mare Kandres Deliria ligger på sängbordet med vädjande omslag. Därutöver är jag med i en bokcirkel vilket för tillfället innebär läsning av Bönbok för en vän av Joan Didion. Mitt i detta litterära kaos där tid och rum inte räcker till ska jag försöka klämma in lite kvalitativ lästid med följande nyutkomna titlar:

Darling River, Sara Stridsbergs tredje roman där hon ger nytt liv åt Nabokovs Lolitafigur. Jag är sedan tidigare beroende av det brutala Stridsbergspråket – lika vackert som det är skavande. Läs mer om Darling River på DN, SvD, GP eller Bokhora. Eller gör det inte mer krångligt än det är – köp den bara.

Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? av Maria Zennström. Drabbande titel. Saker man inte vill tänka på, meningar man inte vill läsa av rädsla för identifikation. Men man gör det ändå. I hopp om identifikation. Motsägelsefullt men fullkomligt logiskt. Går jag för fort fram? Rekommenderas i tider av existensiella kriser. ”Ja, det är skamligt”, skriver Nina Björk i DN, ”Skamliga tillstånd av bitterhet, avundsjuka, infertilitet, ensamhet.” Recensionerna är blandade, men det spelar ingen roll. Nämn ordet skamligt och jag köper. Vill du ändå läsa vad recensenterna tyckt och tänkt kan du förslagsvis kolla in SvD, Corren eller GP.

Nästa måste är en debutant vid namn Eli Levén, som liksom Zennström tycks har en förkärlek för långa titlar. Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats. En utvecklingsroman om att befinna sig i ett androgynt gränsland och söka efter en egen identitet. Jag är förvisso en aning allergisk mot skildringar av destruktivitet, vilket recensionerna talar om, men bakom destruktiviteten finns alltid en orsak. Orsaker intresserar mig mer.

Slutligen, Magnus Florins Ränderna. Det finns två anledningar till att jag måste läsa denna. Den första är att Nisse påstår att Florin skriver så bra att man inte vågar läsa klart. Den andra är följande mening som inleder Ingrid Elams recension av Ränderna i DN: ”Ingen människa kan rekonstruera sina minnen till en helhet som förklarar hur livet blev.” Ibland är jag lättköpt.