Barn- och ungdomslitteraturen vädjar om upprättelse. Den gick mig förbi. Eller var det jag som gjorde en missbedömning och lika fördomsfullt som konsekvent ratade den? Priset för detta är tomrummet som uppstår i mitt litterära minne vid de tillfällen då andra människor börjar ”nostalgisera” kring sin barndoms läsupplevelser. Känsla av utanförskap? Ja. Känsla av att ha gått miste om något viktigt? Ja.

Jag har knappt ens läst Astrid Lindgrens böcker, trots att jag ständigt talar mig varm om dem. Däremot har jag sett filmerna. Som barn, som ungdom, som vuxen. När jag var liten hade vi ingen video. Det hade inte min mormor och morfar heller. Däremot kommer jag ihåg att fyra gånger per år när vi besökte dem fick jag och min bror hyra en videospelare och välja varsin film. Jag valde undantagslöst Ronja Rövardotter. År efter år. Boken är dock lika oläst som de årliga pensionsprognoserna. En annan klassiker som jag bara mött genom filmatiseringen är Dårfinkar & Dönickar, berättelsen om Simone som blir misstagen för att vara en pojke. Skriven av Ulf Stark, visad på SVT någon gång under tidigt nittiotal. Ska jag vara riktigt ärlig blev jag något förvånad när den plötsligt låg framför mig i bokform. Som att jag fått för mig att tv-serien uppstått ur tomma intet, utan någon litterär förlaga.

Den enda bok jag minns att jag lånade på bokbussen i mellanstadiet var Katarina Taikons bok om zigenarflickan Katitzi. Den enda jag minns att jag hade i min ägo var Maria Gripes Agnes Cecilia – en sällsam historia. Därefter breder barn- och ungdomslitteraturens svarta hål ut sig. Istället fann jag någon gång i tioårsåldern en författare i min kompis mammas bokhylla som kom att följa med mig upp i tonåren. Var hon en vuxenboksförfattare? Med tanke på det incestuöst präglade temat, skildrat genom gravt dysfunktionella familjer – ja. Boken var Flickan från himlen skriven av Virginia Andrews. Efter den följde ytterligare fyra eller fem delar. Sedan fann jag Blomblad för vinden i min egen mammas bokhylla, vilket blev klivet in i nästa serie om invecklade familjerelationer till förbannelse av Andrews.

Läsupplevelsen var stark. Jag låg uppslukad på sängen i mitt rum, ovanpå det oskuldsfullt rosa överkastet, ackompanjerad av blandbandet som gick på repeat. Det var på den tiden när man som tioåring lyssnade på What is Love med Haddaway. Låten framkallar fortfarande fragmentariska minnen av bokens meningar, framkallar känslan av det räfflade rosa överkastet under ryggen.

I dag kan jag inte tänka på annat än ordet banal när jag stöter på Andrews romaner i andrahandsboklådor. Men vad spelar det för roll, tänker jag, när hon trots allt gav mig en av mitt livs starkaste läsupplevelser. Därför kan jag inte heller med gott samvete anklaga henne för att ha berövat mig läsning av Astrid Lindgren, Tove Jansson, Ulf Stark, Per Nilsson eller någon annan av alla de barn- och ungdomsboksförfattare som jag knappt hört talas om.

Räddningen är ju trots allt att det är aldrig är för sent att upptäcka barn- och ungdomslitteraturen. Kanske har jag inte varit mogen för den förrän nu, vid dryga 27 års ålder. Kanske finns det ett samband mellan min litterära kronologi och det faktum att jag alltid läste facit först och sedan löste uppgifterna i matematikböckerna. Vuxenböckerna var mitt facit. Barnböckerna kanske blir min lösning.

Så var börjar jag?

Vilka författare och vilka titlar behöver jag läsa för att fylla ut min litterära kartas vita fläckar?

Hjälp,

Frida