31

Mar

Skriven av Frida

NU kan jag inte gå som katten kring het gröt längre. Igår blev det klart att Sofi Oksanen vunnit Nordiska rådets litteraturpris 2010 för sin tredje roman Utrensning som nyligen getts ut på svenska. Utrensning har inte bara fångat mitt intresse utan också väckt tvetydiga känslor. Där finns genusperspektivet, kvinnoödena, där finns berättelsen om vad sker med en människa när censuren med alla dess osagda ord och undertryckta känslor kapslar in sig i kroppen.

LOVORD efter lovord har haglat över denna roman som skildrar två kvinnoöden i det sovjetockuperade Estland. Jag borde ha kastat mig över den direkt, men något har hållit mig tillbaka – rädslan för att den ska vara för bra, rädslan för att den inte ska leva upp till förväntningarna, eller värjer jag mig för det mörka temat, verkligheten? Kluvenheten i sig, hur jag finner dåliga ursäkter för att inte läsa och samtidigt tänker på den var och varannan dag, borde vara drivkraft nog att faktiskt slå slag i saken. Igår såg jag en intervju med Oksanen på kulturnyheterna, i dag läste jag Nordiska rådets motivering, that´s it!

I MORGON köper jag boken.

”Sofi Oksanens roman Utrensning utspelar sig på två tidsplan i Estland, men dess teman kärlek, svek, makt och maktlöshet är tidlösa. Med ett sällsynt exakt och drabbande språk beskriver Oksanen vad historien gör med den enskilda människan och historiens närvaro i nuet.”