”Något obehagligt, som krafsar på själen” skrev författaren John Landquist om Pippiböckerna och satte därmed igång en debatt på tidningarnas insändarsidor. Betydligt positivare var recensenterna som inte bara rosade Astrid Lindgrens författarskap utan även Ingrid Vang Nymans illustrationer. Pippi förutspåddes bli en klassiker, lika sammanväxt med sina illustrationer som HC Andersens sagor med Pedersens teckningar för en äldre generation. Sammanväxt ja, eller är det bara jag som vill likna de nya illustrationerna vid hädning?
Att tillskriva Pippi Långstrump epitetet klassiker känns nästan som en underdrift. Översatt och läst över hela världen är hon en karaktär som inte bara fyller barnets behov av sagor utan följer med genom hela livet som en påminnelse om integritet och självständighet, men också den underliggande sårbarhet som vi alla bär med oss. Att läsa böckerna eller se filmerna leder till många skratt över Pippis egensinnighet och styrka. Vad jag själv inte förstod förrän i vuxen ålder var den ensamhet som skymtar fram mellan raderna, eller när hon på julaftonskvällen lutar sig ut genom fönstret, tittar upp mot himlen och försäkrar sin döda mamma om att hon har det så bra, klarar sig själv. I köket ligger berg av pepparkakor, Pippi har sjungit de obligatoriska julsångerna, golvet har hon skurat med sin skridskometod, Herr Nilsson och Lilla Gubben har fått sina julklappar och i trädet utanför hänger paket i varje gren som bara väntar på mottagare. Pippi är starkast i världen. Men vad hjälper det när man har en pappa som är kung i söderhavet och en mamma som bor i himlen? Vad hjälper det när vännerna har sina egna familjer som samlas kring den egna granen innanför de egna vita staketen?
Först refuserades Lindgren av Bonniers, sedan vann hon Rabén & Sjögrens barnbokstävling med Pippi Långstrump som gavs ut 1945. Ett år senare kom Pippi Långstrump går ombord. I går hittade vi originalupplagan av denna på scouternas loppmarknad i Malmö. Skicket tyder på en generationsöverskridande och brutal läsning. Precis som det anstår en banbrytande klassiker.


Bli först med att kommentera »