I augusti 2008 köpte jag Johan Jönsons massiva diktsamling Efter arbetsschema. 800 sidor senare tänkte jag att denna diktsamling är en once in a lifetime prestation. Vad händer? Det går två år och så en dyster morgon i april bläddrar jag i sydsvenskans kulturdel och ser att karln kommit ut med en ny diktsamling på 712 sidor. Jag är i extas!

I den nya samlingen Livdikt återkommer Jönson till skildringen av klassamhället ur ett underifrånperspektiv. Här frodas självföraktet, ångesten och den mänskliga kylan. Livdikt beskrivs som politisk dikt tömd på utopier. Mitt bestående intryck från Efter arbetsschema är hur det intellektuella språket möter arbetarklassens verklighet vilket ger en ny dimension till den politiska dikten, som annars har en tendens att i sin helhet bli till agiterande manifest. Jönson håller inte brandtal. Han återger samtal, målar bilder av skiten under naglarna som blir till smutsiga, kalla hjärtslag. Han vältrar sig i meningslöshet och bitterhet. Mikael Van Reis på Göteborgsposten liknar honom vid en krigsmaskin, poesins svar på arbetslinjen.

Utifrån recensionerna uppfattar jag det som att Livdikt till skillnad från Efter Arbetsschema ger fler andrum, ger möjlighet för läsaren att mellan de brutala skildringarna av verkligheten fly in i en fristad i form av en återkommande skogstjärn där stillhet och frid råder. Jag tänker att det är sympatiskt skrivet, i den meningen att det finns gränser för hur mycket jävlighet man som människa kan ta till sig innan man blir avstängd. Mer än så ska jag inte uttala mig om en diktsamling jag tyvärr inte hunnit tumma på ännu.

Men jag vågar mig ändå på en varm rekommendation av såväl de 800 som de 712 sidorna som Johan Jönson fyllt med brutal poesi.

Recensioner av Livdikt kan exempelvis läsas på:  Sydsvenskan, DN, GP.

Recensioner av Efter Arbetsschema kan läsas på: SvD, Kristianstadsbladet.

Reportage om Johan Jönson kan läsas här.