Jag måste bekänna att jag ibland blir en aning sömnig när jag läser poesi. Det händer lätt att jag bläddrar lite för fort mellan dikterna i något som liknar ett löjligt försök att så snabbt som möjligt nå slutet. Som om jag trodde att poesi kan läsas på samma sätt som kriminalromaner. Ja visst skulle man väl kunna det, men vad händer då med upplevelsen?

Jag hade för ett tag sen ett samtal om poesi med en vän som snarare än sömnig blev provocerad av poesi. Hon frågade mig hur man ska läsa poesi. Jag sa att det inte finns något rätt eller fel sätt. Ja men vad är det poeterna vill säga? Vad betyder alla ord? Diplomatiskt svarade jag att ordens och meningarnas betydelse ligger i läsarens eget inre, en förståelse som bygger på de egna erfarenheterna. Hon ville avkoda poetens budskap och jag svarade att hon aldrig kan veta exakt vad poeten menat. En dikt kanske inte behöver ha ett direkt budskap. Syftet kan vara att skapa en känsla hos läsaren, men poeten har inte makt att bestämma exakt vilken känsla som varje specifik läsare kommer att känna. Det provocerade henne än mer.

Jag vet inte om jag helt förstod vad som gjorde henne brydd över poesi utan budskap. Och kanske kan en känsla vara lika mycket budskap som de tankar eller åsikter en politisk dikt vill skapa hos läsaren. Men jag fick uppfattningen av att hon fann poesi utan budskap vara ett alltför vårdslöst hanterande av såväl språket som tiden. Poetens tid, Läsarens tid. Vårt gemensamma språk.

När vi skildes åt hade hon trots allt köpt några diktsamlingar av mig och jag hoppas att de gav henne någon form av budskap eller känsla, om inte annat så kanske hon blev än mer provocerad. Det är uppfriskande med människor som ifrågasätter. Liksom det är fascinerande och beundransvärt när de inte låter provokationen hålla dem undan från att ändå försöka förstå. Hon lyckades dessutom få mig att verkligen börja fundera över vad ordet budskap egentligen betyder i litterära sammanhang.

Jag kom att tänka på såväl mina ögonlocks förmåga att sakta falla under poesiläsning samt detta samtal när jag tittade/lyssnade på vad man skulle kunna kalla intermedial poesi, det vill säga olika former av ”poesimusikvideos” där det verbala mediet (ordet) interagerar med det audiovisuella mediet (bildspelet) och det tonande mediet (musiken). Poesi kan ju faktiskt förmedlas på andra sätt än i form av det tryckta ordet. Och kanske kan den intermediala poesin vara ett bra alternativ för såväl den trötte poesiälskaren som den provocerade poesikritikern.

Litteretro bjuder här på intermedial poesi av Nils Ferlin, Karin Boye och Bruno K. Öijer.

Nils Ferlin läser dikterna ”I livets villervalla” och ”Fåfänglighet” till bluestoner. Videon är producerad av OJS VADEAU.

Karin Boye läser ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”.

Karin Boyes dikt ”Väck mig”, tonsatt av John Larsen och här framförd av den dansk-svenska gruppen Over Havet. Detta är snarare en intermedial transformation där poesin förflyttats till en annan medial uttrycksform.

Bruno K. Öijer läser dikterna ”Vi lämnade varje fest” och ”Besökare”. För övrigt pågår ett forskningsprojekt vid institutionen för intermediala studier vid Lunds universitet som behandlar ”Bruno K. Öijers intermediala poesi”. Det förväntas vara klart om ett drygt år.