Poesi är bra när tiden tryter och koncentrationsförmågan är begränsad till mycket korta intervall. Därför botaniserade jag i går kväll på hylla nummer tre i mitt privata bibliotek. Jag tänkte så här: min tid den tryter och min koncentrationsförmåga är begränsad till mycket korta intervall, i sådana nödsituationer krävs garantier för lyckosam läsning. Jag satsar på ett säkert kort.
Det säkra kortet var Linn Hanséns debutdiktsamling Ta i trä. ”Peppar, peppar…” tänkte jag kring min tvärsäkra bedömning gällande innehållets grad av tillfredsställelse. Men så här är det helt enkelt: Jag kan inte få nog. Och kanske beror det på att jag inte kan bestämma mig.
Jag kan inte bestämma mig för om rösten tillhör ett lillgammalt barn, som förklarar vår svåröverskådliga världs surrealistiska självklarheter för oss av ålder förblindade och mentalt förstelnade, eller om rösten kommer från vår flyktiga tillvaros flygkapten som lugnt och entonigt meddelar att vi sakta men säkert störtar och att det är precis som det ska och det finns ingen anledning till oro, för vi kommer alla att dö. Nej, tänker jag, det är varken ett barn eller en inre flygkapten som talar. Det är istället en pedagogiskt välvillig reporter från ett odefinierbart annanstans som i en naturdokumentär studerar människan, hennes livsbetingelser och hur man närmar sig henne.
”När man kommer till en plats med många barn finns det olika saker man kan göra. Man kan ställa sig på avstånd och se på dem och vänta på att bli gammal. Om man tror att barnen är tama kan man försiktigt ge sig in i gruppen. Barn som reser sig hastigt eller har ojämn profil ska man inte gå för nära. Däremot de som sitter stilla och äter långsamt kan man sätt sig hos utan risk.”
Jag kan inte heller bestämma mig för om jag ska stämma upp i ett själv-/samhällsironiskt och behagligt förlösande skratt eller om jag ska spänna fast säkerhetsbältet samtidigt som jag spanar efter närmast möjliga nödutgång. Eller om jag ska klappa den lillgamla berättaren på huvudet och med ett maskerat överlägset leende säga att det är fint med fantasi.
Det enda jag med ödmjuk säkerhet vill hävda är att Ta i trä är en kraftfull korsning mellan konkretism och surrealism, mellan humor och allvar. Scenen där detta livets drama utspelar sig är lokaliserad till överallt och ingenstans (fast mer specifikt i trakterna kring Partille och Borås) – ändå är den väl inramad av kartans streckade linjer, vita fläckar och svarta hål. Under den fysiska kartans mark ligger kommungränserna.
”Man har grävt ungefär en meter djupt så att de ska ligga tillrätta. På kartan och i verkligheten är strecken vita”.
Detta omsorgsfulla åtskiljande och ändå flyter allting samman i en svårutredd global röra. Det sitter en indian på västgötaslätten utanför Borås, i vars hamn aidsdrabbade barn går omkring. Samtidigt registreras varje steg över de imaginära kommungränserna som ett försök, med terapeutiska förtecken, att kontrollera tillvaron.
”När många människor går samtidigt över en kommungräns uppstår en folkrörelse. Vissa tiden på året sker fler folkrörelser än vanligt.”
Även den egna kroppens gränser måste utredas och förstås.
”Man har också kommit fram till vikten av att förstå sin egen placering i rummet. Att man kan gå i väggen annars. Inte orka resa sig upp.”
”På schemalagd tid sätter vi gränser för varandra: här slutar du och här börjar diskhon. Vi håller om varandra mycket länge efteråt.”
Man vet aldrig vartåt det bär. Det konkreta språket med sin naiva klangbotten möter de surrealistiska vändningarna och resultatet blir både kärnfullt och skruvat. Hansén hanterar poesin som en illusionist hanterar en liten vit kanin – än är den här, än är den där, slöja på, slöja av. Man kan skratta åt det. Man kan också känna igen sig.
Då blir man lite nervös.
Linn Hansén är poet och redaktör på kulturtudskriften Glänta. Hon har även medverkat i OEI och tidskriften Pequod. Ta i Trä (Pequod Press, 2008) är hennes debutdiktsamling för vilken hon fick pris från Västsvenska författarsällskapet. Boken nominerades även till Katapultpriset. Hansén är medlem i litteraturkollektiven Sharks, som bland annat gett ut dvd:n Bonjour enfance, samt G=T=B=R=G. som skrivit boken Ett tunt underlag, utgiven på forlaget attåt.
