Boken har under hela sin livstid varit föremål för bannlysning och censur av skilda slag och från olika håll. Den mest omfattande samlade listan utgörs dock av den katolska kyrkans Index librorum prohibitorum.

År 1485 instruerades Frankfurts stadsråd att granska vad som endast 30 år efter Gutenbergs tryckta bibel blivit en veritabel bokflod av titlar. Antalet inkunabler, dvs. böcker tryckta mellan 1455-1501, uppgick vid denna tid till 40 000 titlar. Bland dessa fanns det många som stack den romersk katolska kyrkan i ögonen.

Det första romerska indexet, den paulinska listan, över förbjudna böcker gavs ut 1559, vilken sedan följdes av den klassiska tridentiska listan som nu var mycket diger. Denna lista verkade i sina olika utgåvor genom seklerna ända fram till 1966. Föregångare till indexet författades i Nederländerna redan 1529, Venedig 1549 och Paris 1551. Udden var riktad mot de protestantiska tänkarna – ett dödligt hot mot den katolska kyrkan. Dessutom blev en stor del av litteraturen efterhand översatt från latinet till folkmålen, vilket gav borgerskapet möjligheter att själva studera och äga böcker – en demokratisering av läsande som inte låg i kyrkans intresse. Luthers Nya Testamente kom exempelvis på tyska 1522, den andra utgåvan endast 3 månader senare på grund av strykande åtgång.

Listorna innehöll såväl enskilda verk som hela författarskap, förbluffande lika litteraturlistor från dagens kurser i litteraturvetenskap och idé- och lärdomshistoria. Konsekvenserna för de latinska länderna, främst Italien, Spanien och Portugal men även Polen, var att de i denna brist på ny kunskap från andra delar av världen under århundraden blev akterseglade såväl vetenskapligt som politiskt och filosofiskt. En svart bokmarknad med olagliga försäljningskanaler och fejkade tryckorter blev följden.

Man kan förvåna sig över att namn som Marx, Nietschze, Schopenhauer och Darwin inte förekommer i listan. Dessa författarskap var inte nämnda då de i likhet med andra ateister ”ipso facto” (genom sig själva) var förbjudna. Inte heller Hitler eller Mussolini togs upp i rullorna. Stora ironiker med synnerligen antiauktoritär hållning som Rabelais och Swift (som för övrigt själv var präst) platsade dock medan Cervantes och ”Svejks” Hasek kanske var för finkalibrerade.

Böcker av religiöst tvivelaktig karaktär var urtypen för den förbjudna boken. I andra hand kom böcker av ”onaturlig” karaktär, som bland annat utgjordes av föregångare till dagens hbt-litteratur. Listan över vetenskaplig litteratur (geografi, astronomi) som förbjöds var lång de första tvåhundra åren, nästa ärkefiende blev Darwinisterna. Socialt omstörtande eller osedlig litteratur var inte i det främsta blickfånget (åtminstone vad beträffar antalet titlar). Lady Chatterleys älskare förekommer exempelvis inte i någon påvlig lista, trots att den från andra håll ifrågasatts, beslagtagits och dragits inför rätta. Listan över förbjudna titlar kan beskådas här, vill du hellre söka på författare titta här.

I juni 1966 meddelade L´Observatore Romano att Vatikanen beslutat att upphöra med listan, trots att de fortfarande ansåg att den behövdes. Detta bara tre månader efter att John Lennon, jagad av journalister, fällde det famösa uttalandet att Beatles var större än Jesus. Moderniteten och kampen mot intolerans och uppblåst auktoritet hann ifatt… (sen är det ju en annan sak att Lennon blev mördad och Påven utsatt för mordförsök med bara halvåret emellan)

Titta gärna på länkarna eller botanisera på Beacon for Freedom of Expression, en användbar sida där du kan kolla upp om din favoritförfattare eller bok varit censurerad eller förbjuden, var och varför.

/Nisse

PS. Om du önskar köpa någon av de nämnda tidiga listorna, så hör med Bill Gates eller Percy Barnevik, de ligger nog i den prisklassen. DS.