Jag var ovanligt tidig på kontoret i går morse och bar på en behaglig känsla av att befinna mig i ett tillstånd av bonustid. Här skulle det arbetas utav bara den, här skulle tid som jag annars brukar snarka mig igenom utnyttjas. Så tystnar radion, lampan släcks, jag får ingen kontakt med nätet och batteritiden på datorn var inne på sina sista minuter. Det kommer en kille från securitas och kollar proppskopet. Till ingen nytta. Det är inte bara den gula paviljongen jag sitter i som dött. Hela norra Lund är mörkt så när som på den strålande morgonsolen. Det har uppstått en lightvariant av ett undantagstillstånd.

Det är nu det händer. Jag tar en bok och sätter mig i den värmande solen på uteplatsen. Jag känner doften av en blyg sommar. Jag andas lugnt. Eller snarare, jag blir medveten om att jag andas. Jag diskuterar det universella språket och meningen med livet och litteraturens helande kraft med grannen från kontoret mitt emot. Jag säger att undantagstillstånd likt detta borde ske oftare. Han berättar om 17 november 1995. Då en meter snö föll över Göteborg under en natt. Man åkte skidor till jobbet. Man stannade hemma från skolan. Man kröp upp i mammas säng och drack varm choklad. Jag glömmer det aldrig, säger han nostalgiskt. Jag säger att undantagstillstånden för människor närmare varandra, får oss att lyfta blicken, får oss att söka trygghet i varandra i stället för i vardagens rutinmässiga ageranden, får oss att ta oss tid.

Som nu, svarar han. Vi skulle aldrig suttit här och diskuterat livet och litteraturen om det inte vore för strömavbrottet. Vi skulle varit alldeles för upptagna för det.

Och jag som har klagat i månader på att jag inte hinner läsa böcker. Jag bara registrerar dom.  Det var längesen jag läste en bok med sådan närvaro som jag gjorde under den timme vi var utan ström. Jag levde i nuet, rofylld av vissheten att jag ingenting kan göra för att rätta till strömproblemet. Men som grannen från kontoret mitt emot sa, inspirerad av Paulo Coelhos Alkemisten (som han läser ungefär en gång per år för att ta ner sig själv på jorden igen): Meningen är väl att vi ska lära oss leva i nuet utan att behöva draghjälp av undantagstillstånden. ”You cant do business running around like an idiot.”