23

Jun

Skriven av Frida

Banned Books Week är ett årligen återkommande evenemang i USA som firar friheten att läsa. Det grundades 1982 av American Library Association som en reaktion på ett ökande ifrågasättande av de böcker som läses i skolor, säljs i bokhandeln eller lånas ut på biblioteken. För att hylla Banned Books Week som sist gick av stapeln i månadsskiftet september/oktober 2009, har Gottesman Libraries gjort denna video som presenterar de 100 mest ifrågasatta titlarna i USA mellan 1900-2000. Några av de författare vars verk flimrar förbi är J.K. Rowling, J.D. Salinger, Toni Morrisson, Jean M. Auel och Stephen King. Författare som alla på var sitt sätt gjort avstamp i den litterära sfären av helt andra skäl än att de skulle vara farliga för sina läsare.

Många av de titlar som ifrågasatts har undkommit förbud tack vare ett massivt motstånd från bibliotekarier, bokhandlare, lärare och andra människor som kämpar för det fria läsandet.

18

Jun

2

> Bokväsen och oväsen,Litteretro bokhandel

Rapport från konstfronten

Skriven av Frida

Nu har vi utökat vårt utbud av konstböcker. Du hittar bland annat kataloger från Malmö Konsthalls Jaume Plensautställning och Richard Nonautställningen Grovt tänkande vid Lunds Konsthall.

1. Plensa 2. Grovt tänkande 3. Goyas Realism

En av mina favoriter är Goya´s realism från Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Hans målningar rymmer så många möjliga berättelser, varje bild genererar ytterligare tio. För mig blir Goya´s målningar som en bildbank för möjliga karaktärer och händelser att skriva romaner utifrån. Jag tycker om när saker befruktar varandra (ja det är väl fint när människor gör det också men när konst ”befruktar” det skrivna ordet sker det inte med samma förutsägbarhet). Även de mest stillsamma Goyamålningarna har en slöja av dramatik över sig. Det är som att läsa mellan raderna i en skönlitterär bok, och kanske är det därför Goya fångar mig trots mina allt för ofta uteblivna konsthallsbesök.

Det är rätt ofta jag tycker mig se en viss rädsla speglas i människors öga när konsten kommer på tal. Man tror att man måste förstå en målning och att denna förståelse bara kan se ut på ett visst sätt. I avsaknad av de ”korrekta” tolkningsredskapen vänder man konsten ryggen och klagar på att den är så svårtillgänglig. Jag tar själv på mig den något bittra tonen ibland. Men jag har tänkt om på sistone. Jag tror att Goya har hjälpt mig. Om jag kan försöka förstå, eller snarare ta till mig, Goyas konst genom mitt intresse för skönlitteratur, det skrivna ordet, berättelserna och tolka hans målningar utifrån det för mig bekanta perspektivet – då kan jag också skapa en egen förståelse för och mening i konsten.

Det är lite som med poesi och frågan ”men vad betyder alla dessa ord, egentligen?” Fråga inte vad konsten eller litteraturen egentligen betyder. Tänk istället vad de skapar för känslor och tankar inom dig. Inget ont sagt om konst- och litteraturteorier, använd dem bara inte som kvävande ramar.

Vad som däremot kräver förkunskaper är Alain Jouffroy´s bok om Henri Michaux eller Dominique Aubiers Hartung. Rekommenderas till den som har ett genuint intresse för konst och lika genuin talang för det franska språket.

1. Henri Michaux 2. Hartung

Kolla även in dessa:

1. Josephson 2.Rococo to cubism in art and literature 3. Hiroshige 4. Leger

16

Jun

0

> Saker man hittar i böcker

Berättelserna bortom litteraturen

Skriven av Frida

Jag har nämnt det förut. Jag har skrivit om den begagnade bokens möjligheter att berätta historier bortom den primära litteratur den bär på. Det handlar om saker man hittar i böcker. Mer eller mindre intressanta. I boken Arkeologi och språk trillade en lottorad ut, i Marguerite Duras roman Smärtan låg ett välbevarat bröllopsinspirerat bokmärke. Det är vanligt med gulnade tidningsurklipp från den aktuella bokens recensioner. En gång hittade jag ett presentkort på babyartiklar i en till synes oläst bok. Fortfarande giltigt.

Man kan ägna många långtråkiga stunder åt att fundera kring dessa saker och vilka berättelser de bär på. Vem vet, kanske hade den som tippade på lottot varit miljonär idag om inte tipsraden råkat bli kvar i boken om arkeologi. Troligen inte, det är mer sannolikt att tipsraden blev en nit och lottolappen mer värd som bokmärke än inlösen. Men man kan väl tillåta sig att fantisera? Man kan betrakta de utklippta recensionerna som en länk mellan bokens tillkomsttid och det nu som den läses i. Man kan fundera över varför bokmärket i Duras roman aldrig kom längre än till sidan 43. Vad var det som hände? Tappade läsaren intresset? Ramlade boken ner bakom soffan för att sedan inte återfinnas förrän ägaren gått bort och lägenheten städades ur? Eller hade ägaren alldeles för många böcker på gång samtidigt, ju fler som påbörjas desto färre som avslutas. Ja det känner man ju igen. Eller låg bokmärket där som en påminnelse om några livsviktiga rader?

Oavsett vad man låter fantasin skriva för berättelser kanske inte dessa exempel bär något sensationellt intressant skimmer över sig. Men ibland händer det att man finner något som genast fångar. Något som dröjer sig kvar och ger en inblick i en verklig berättelse bortom litteraturen. Som när jag kom över ett parti böcker om Virginia Woolf på en bokloppis i våras. När jag lyfte av skyddsomslaget från en av dem för att undersöka bokbandet ramlade två anteckningsblockssidor ut. De hade suttit fastklämda under den bakre omslagsfliken.

Med hastig skrivstil försöker någon bringa struktur i en begynnande demens. Söker förståelse, söker svar, söker botemedel. Det är en berättelse om en värld av isolerade erfarenheter. Hur bota? frågar sig den anonyma som är uttröttad, irriterad, orolig av avvikelser och motsägelser. Schackdragen har blivit för långsamma, allt nytt är glömt på några sekunder. Resultatet från ett intelligenstest står nedskrivet tillsammans med ett antal egenskaper. På baksidan radas ord upp från a till e.

a) kyrkan – konc. intensiv

be -sjunga-moral

b) estetik – musik

c) dramatik

d) trädgård – karta – blommor

e) rum inrett

När jag läser känner jag personens brist på tid. Ett behov av att hinna före sjukdomen. Reda ut den innan den tar över. Kontrollera det sinande minnet.

Var är jag? skriver personen. Varför?

Frågorna dröjer sig kvar. Jag har återgått till lappen flera gånger. Behandlat den som jag behandlar en betydelsefull bok – en sådan man aldrig blir färdig med.

9

Jun

3

> Bokväsen och oväsen

Kan en bok vara trevlig?

Skriven av Frida

Har du någon gång gett en bok epitetet trevlig? Vad menar du egentligen då?

Trevlig var nämligen mitt spontana ordval när jag hittade E. Annie Proulx´s roman The Shipping News i en loppislåda förra helgen. Det var inte bara det att den stack ut på grund av sitt orörda skick. Inte heller att jag för många år sedan såg och berördes av filmatiseringen och därför har en positiv grundinställning till den. Det finns många böcker jag uppskattat utan att för den sakens skull placera dem i något trevlighetshörn.

Nisse hakade genast på och tycktes förstå precis vad jag menade med trevlig. Men när jag frågade efter en definition av vad som gör en bok trevlig kunde ingen av oss riktigt ge ett bra svar. Man kan ju inte jämföra med en trevlig människa, eller kan man? Ett trevligt hus? En trevlig dag? Jag får en känsla av att trevlig är ett av alla ord vi tar till när den språkliga lättjan sätter in. Alla förstår vad man menar fast ändå inte alls. Precis som när vi säger att något är bra. Vi kan förstå att det har skapat en positiv känsla, men bra på vilket sätt? Trevlig, men varför? Och när det kommer till böcker – finns det otrevliga böcker också? Hur är dom?

Det är sådana frågor som dyker upp i mitt huvud precis när jag ska sätta mig ned och bokföra kvitton eller städa kontoret. Jag kan själv se att de kanske inte tillhör topp tio av viktiga frågor. Men likafullt stör det mig att jag inte vet vad jag själv menar! Det är lite vårdslöst. Så för att komma vidare i mitt arbete tänker jag nu göra ett försök att definiera en trevlig bok.

trevlig

1. som ger välmående (på ett vardagligt sätt) Den nya villan är mycket trevlig. Det var trevligt att träffas!

2. snäll, som är trevlig (1) att vara med Läraren är mycket trevligt.

Av Wiktionarys två definitioner får jag genast stryka nummer 2. Snäll – nej det vore att gå alldeles för långt att påstå att boken är snäll. Snäll som i att den hjälper en gammal dam över gatan eller? Snäll som i att den tröstar en när man gråter? Jo det kan ju förvisso stämma, men i detta fall är det ju skalet, formen, paketeringen –inte innehållet – som är avgörande.

Något som ”ger välmående”? Kanske i den meningen att det är en bok som är skön att vila ögonen på. Men nej, det handlar om något annat. Och jag tror att det är kombinationen av något mycket anspråkslöst som någon (formgivaren) ändå hanterat med kärlek (det är stora ord här) och respekt. Det lilla formatet (boken är mindre än en pocket) som ändå känns så rejält, innehar någon slags pondus. Boken ger ett intryck av att vara kompakt och tung, men i handen känns den lätt som en tändsticksask modell större. Det trevliga kanske ligger i att det känns som en bok i fullformat som någon skalat ner till ett mycket resvänligt format. Den går ner i nästan vilken liten handväska som helst och kan alltså finnas tillhands vid varje långtråkigt och tomt ögonblick som behöver fyllas med mening, eller åtminstone underhållning. Det är trevligt. Och kanske även snällt för den delen.

Eller vad säger du, vad gör egentligen en bok trevlig? Finns det dessutom otrevliga böcker?

/Frida (som med detta inlägg anar att hon klivit ur garderoben som boknörd)

3

Jun

0

> Facklitteratur,Litteretro rekommenderar

Biobiljetternas biografi – charmigt nördig nutidshistoria

Skriven av Frida

Det ligger en väldigt fin och fascinerande hängivenhet bakom varje nörderi. Kanske är det därför jag själv för några år sedan bestämde mig för att bli nörd. Jag visste bara inte vad jag skulle snöa in på. Jag försökte ett tag med Prag, sedan gick jag över till tåg. Efter att ha släpat hem några hyllmeter böcker från biblioteket satte jag mig ner och började läsa. Men efter bara några kapitel började jag inse att man inte kan studera sig till ett nördigt intresse för något. Viljan och hängivenheten måste komma inifrån. Nörderiet kan inte bara var en del i ett påhittat livsprojekt. Ändå gav jag inte upp. Mitt nya nördprojekt blev just nördar. Jag kan inte påstå att det heller blev särskilt långvarigt eller ens hängivet för den delen. Men jag blir fortfarande väldigt inspirerad av människors förmåga att snöa in på saker.

En sådan människa är den biljettsamlande formgivaren Jörgen Nordqvist som gett ut en biografi över sina biobesök från det att han som trettonåring började spara alla sina biobiljetter. Året var då 1984 och den första biobiljetten var från Porky´s Hämnd i regi av Bob Clark. Utan att riktigt veta varför satte han upp den på väggen i sitt rum. Nästa biljett, The Karate Kid placerades sedan under den första, och så fortsatte det tills biljetterna nått golvet. Då tejpade han upp dom åt sidan, väl framme vid hörnet började han tejpa uppåt. 20 år senare blev det en liten röd bok med upphöjd sammetstitel där fotografier av biljetterna varvas med utdrag ur filmrecensioner. Den sista biljetten är daterad 2004-09-18, filmen var Super Size Me.

Det är ett stycke mycket charmig nutidshistoria. Du hittar den här i vår bokhandel.

2

Jun

0

> Litteretro rekommenderar,Romaner

En tabubelagd mardröm

Skriven av Frida

Trots att jag vet att vi sällan blir lyriska över samma böcker kunde jag inte låta bli att ge mig på Mardrömmen av den japanska Nobelpristagaren Kenzaburo Oe efter att Nisse kategoriserat den som ”för skrämmande bra för att man ska våga läsa”. En bedömning han gjorde efter fem sidor för att sedan lägga undan boken till ett senare ”modigare” eller ”mer rätt” tillfälle.

Jag blir ju bara så nyfiken på vad som gör en bok ”för bra”. Jag förstår det inte riktigt. Bra som i att man slukar den förstår jag. Men bra som i att man lägger den åt sidan. Nej, den upplevelsen har jag ännu inte varit med om. Och det gör mig något avundsjuk. Som att jag befinner mig på en lägre nivå av läsande. Som att det finns något där mellan raderna eller kanske alldeles mitt framför näsan på mig som jag inte har förmågan att se. Eller handlar det helt enkelt om olika förhållningssätt till relationen mellan litteraturen och en själv?

Om man speglar sig i litteraturen kan ju ”för skrämmande bra” betyda att författaren lyckas sätta fingret på något som skaver inom en själv. Då kan man lägga undan boken om man inte riktigt är redo, inte vill veta. Eller så slukar man boken i någon slags bekräftelseorgie och brister ut i ett ”det är ju mig den här boken handlar om!” Det finns ju människor som älskar att vältra sig i sin egen potentiella eller verkliga dynga. Sen finns det andra som hellre läser om verkligheter och overkligheter långt bortom den egna existensen, det egna livet, de egna erfarenheterna. Eller är jag helt ute och cyklar. Handlar ”för skrämmande bra” om någonting helt annat?

I fallet med Mardrömmen är det i mina ögon det tabubelagda och mycket modiga temat som ger den dubbla effekten av att vara såväl fängslande som skrämmande. Drabbande är också ett ord som passar in. Drabbande i sin krassa beskrivning av en man som står i valet mellan att förneka, mer konkret ta livet av, sitt nyfödda barn eller att acceptera det som det är. När huvudpersonen Fågel får veta att hans barn fötts med hjärnbråck och enligt läkaren riskerar att ”bli en grönsak” reagerar han med att ”hellre fly än illa fäkta”. Han avböjer operation, han avböjer livsuppehållande åtgärder. Medan hans fru ligger på sjukhuset och tror att den nyfödde sonen bara lider av ett hjärtfel som går att rätta till, försvinner Fågel in i den ansvarslösa dekandensens dimmor ur vilka ett livslångt självbedrägeri tränger fram. Och hur avskyvärda hans handlingar och tankar än är kan jag inte rakt av förakta honom. Ena stunden läser jag honom som en ansvarslös och känslokall egoist. Några sidor senare läser jag honom som en vilsen, flyende och väldigt rädd man. Detta gör honom mycket mänsklig. Därmed mycket drabbande. Och inte blir det mindre drabbande av att romanen delvis har självbiografisk bakgrund.

Och det är väl just detta som gör att jag efter 208 sidor av utdragen spänning mycket varsamt och eftertänksamt lägger igen boken. Håller i den ett tag innan jag ställer in den i bokhyllan. För trots att stilen är aningen för sparsmakad och språket aningen för avskalat för min smak så sätter sig denna roman, om inte rakt i hjärtat, så på en liten pall i ett litet hålrum någonstans i bakhuvudet. Och där sitter den och viskar en berättelse om det mörka i människan och om hur litteraturen hjälper oss att förstå detta mänskliga mörker.

Kenzaburo Oe debuterade 1957. Han har kallats Japans första ”moderna” författare vars litterära arv är helt västerländskt. Oe har publicerat en rad romaner, noveller och essäer och fått många litterära utmärkelser i Japan. 1994 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Mardrömmen gavs ut för första gången 1964. Första svenska upplagan publicerades 1969.