Trots att jag vet att vi sällan blir lyriska över samma böcker kunde jag inte låta bli att ge mig på Mardrömmen av den japanska Nobelpristagaren Kenzaburo Oe efter att Nisse kategoriserat den som ”för skrämmande bra för att man ska våga läsa”. En bedömning han gjorde efter fem sidor för att sedan lägga undan boken till ett senare ”modigare”  eller ”mer rätt” tillfälle.

Jag blir ju bara så nyfiken på vad som gör en bok ”för bra”. Jag förstår det inte riktigt. Bra som i att man slukar den förstår jag. Men bra som i att man lägger den åt sidan. Nej, den upplevelsen har jag ännu inte varit med om. Och det gör mig något avundsjuk. Som att jag befinner mig på en lägre nivå av läsande. Som att det finns något där mellan raderna eller kanske alldeles mitt framför näsan på mig som jag inte har förmågan att se. Eller handlar det helt enkelt om olika förhållningssätt till relationen mellan litteraturen och en själv?

Om man speglar sig i litteraturen kan ju ”för skrämmande bra” betyda att författaren lyckas sätta fingret på något som skaver inom en själv. Då kan man lägga undan boken om man inte riktigt är redo, inte vill veta. Eller så slukar man boken i någon slags bekräftelseorgie och brister ut i ett ”det är ju mig den här boken handlar om!” Det finns ju människor som älskar att vältra sig i sin egen potentiella eller verkliga dynga. Sen finns det andra som hellre läser om verkligheter och overkligheter långt bortom den egna existensen, det egna livet, de egna erfarenheterna. Eller är jag helt ute och cyklar. Handlar ”för skrämmande bra” om någonting helt annat?

I fallet med Mardrömmen är det i mina ögon det tabubelagda och mycket modiga temat som ger den dubbla effekten av att vara såväl fängslande som skrämmande. Drabbande är också ett ord som passar in. Drabbande i sin krassa beskrivning av en man som står i valet mellan att förneka, mer konkret ta livet av, sitt nyfödda barn eller att acceptera det som det är. När huvudpersonen Fågel får veta att hans barn fötts med hjärnbråck och enligt läkaren riskerar att ”bli en grönsak” reagerar han med att ”hellre fly än illa fäkta”. Han avböjer operation, han avböjer livsuppehållande åtgärder. Medan hans fru ligger på sjukhuset och tror att den nyfödde sonen bara lider av ett hjärtfel som går att rätta till, försvinner Fågel in i den ansvarslösa dekandensens dimmor ur vilka ett livslångt självbedrägeri tränger fram. Och hur avskyvärda hans handlingar och tankar än är kan jag inte rakt av förakta honom. Ena stunden läser jag honom som en ansvarslös och känslokall egoist. Några sidor senare läser jag honom som en vilsen, flyende och väldigt rädd man. Detta gör honom mycket mänsklig. Därmed mycket drabbande. Och inte blir det mindre drabbande av att romanen delvis har självbiografisk bakgrund.

Och det är väl just detta som gör att jag efter 208 sidor av utdragen spänning mycket varsamt och eftertänksamt lägger igen boken. Håller i den ett tag innan jag ställer in den i bokhyllan. För trots att stilen är aningen för sparsmakad och språket aningen för avskalat för min smak så sätter sig denna roman, om inte rakt i hjärtat, så på en liten pall i ett litet hålrum någonstans i bakhuvudet. Och där sitter den och viskar en berättelse om det mörka i människan och om hur litteraturen hjälper oss att förstå detta mänskliga mörker.

Kenzaburo Oe debuterade 1957. Han har kallats Japans första ”moderna” författare vars litterära arv är helt västerländskt. Oe har publicerat en rad romaner, noveller och essäer och fått många litterära utmärkelser i Japan. 1994 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Mardrömmen gavs ut för första gången 1964. Första svenska upplagan publicerades 1969.