Det gäller att ladda upp ordentligt med böcker när kylan, snön och med den (i alla fall i skåne) igendrevade vägar tar sitt grepp om årstiden. Häromdagen när jag lade in nya böcker till vår bokhandel fastnade jag särskilt för José Saramagos Blindheten, Suzanne Brøggers Ett fritt och muntert lik och Karen Blixens Vintersagor.

En roman, en självbiografi och en novellsamling. Den sistnämnda trots att jag personligen inte gillar noveller, men vem kan motstå vintersagor i dessa vintertider. Dessutom sägs den vara en förtrollande bok, full av magisk berättarkraft  och poetisk intelligens.

Ett fritt och muntert lik utgörs av notiser, dagboksanteckningar och reflektioner som rör tiden efter att Brøgger skrev sin stora släktkrönika Jadekatten. Den beskrivs som en rapport från konstnärens verkstad och samtidigt en självutlämnande skildring av en mycket särpräglad människas vardag. Det var dock följande utdrag ur boken som fångade min nyfikenhet.

”När jag satte punkt för Jadekatten började nervsmärtorna i min mage. ‘Det är katterna som klöser med sina klor’, säger min reaktör. Magsmärtorna är det gamla familjetraumat, som kommer tillbaka i samma stund som symboliseringsarbetet upphör. När formgivningen avslutas anmäler sig det formlösa skriket eller illamåendet eller självdestruktionen…”

På tal om symboliseringsarbete - blindheten i José Saramagos roman med samma titel tycks vara symbolen för en rådande dysfunktionalitet i samhället. Blindheten sprider sig som en skogsbrand bland befolkningen. Endast en person, läkarfrun, förblir seende i de blindas värld: ”Ni vet inte, ni kan inte veta vad det är att ha ögon i en värld av blinda, jag är ingen drottning, nej, jag är helt enkelt den som föddes till att se fasorna, ni känner dem, jag känner dem och ser dem…”

Det lutar inte alls åt feel-good hållet, är långt ifrån någon vintermysig saga. Men nobelpristagaren Saramago som dog tidigare i år, hyste ändå hopp om att vi en dag ska leva i solidaritet och värdighet, att vi en dag ska se igen.