Bokhandel

Stockholm, 13 augusti 2002. Efter en långvarig värmebölja svävar ett elektriskt fält över staden. Lampor kan inte släckas, maskiner kan inte stängas av. Utbrottet når sin kulmen i en kollektiv huvudvärk och kaos hotar. Plötsligt är det över. Men något har hänt. Den pensionerade journalisten Gustav Mahler får ett samtal från Danderyds sjukhus. De döda på bårhuset har vaknat. Hans eget barnbarn har nyligen lagts i jorden på Råcksta kyrkogård. Har även de begravda slagit upp sina ögon. Elvy har vårdat sin senile make till hans död. Begravningen ska äga rum två dagar senare. Men mitt i natten krafsar det på dörren. När Davids hustru dör i en bilolycka, ber han Gud att få henne tillbaka. Men återkomsten till livet ser inte ut som han hoppats. De döda återvänder, och vad vill de? Bara det som alla vill, komma hem.

Låt den rätte komma in är något så unikt som en skräckroman i svensk förortsmiljö. En barnförbjuden saga om kärlek, hämnd och vampyrer.

Boken filmatiserades 2008 i regi av Tomas Alfredsson.

Vinnare av Augustpriset 2006.

Almströms första roman efter två novellsamlingar.

Från baksidestext:

Människor som är vana att ställa till bråk uppträder mycket märkligt när de ska vara diskreta. Det gäller Robert, författare på dekis, och Tommy, inbrottstjuv i division tre. De rymmer från riksanstalten i Norrköping och ska bara följas åt till Stockholm. Framförallt ska de ligga lågt, just därför går det snett redan från början och snart har de inte bara polisen, utan också en hämndlysten advokat och en ökänd våldsverkare i hälarna. Deras flykt genom ett vintergrått Sverige blir som en tidsinställd bomb som när som helst kan brisera.

En road-roman som på en gång är realistisk och absurd, humoristisk och tragisk, trovärdig som ett dagstidningsreportage och fantastisk som en grym saga.

”… gör med svensk invandrarbyråkrati vad August Strindberg gjorde med sin tids Ämbets-Sverige i ”Röda Rummet”: ett lustmord.”

- Dagens Nyheter

Fatima har kommit till Sverige som flykting och behöver ett jobb. Efter ett lämplighetstest för ett integrationsprojekt hamnar hon av en slump på regeringskansliet, där statsministern gör henne till vaktmästare och så småningom – till sin älskarinna. Fatima fylls av blind passion och allt går bra tills hon glömmer sig och blir överfallen av den amerikanske presidentens livvakter. Plötsligt ställs allt på sin spets: Hur viktigt är egentligen Fatima för statsministern? Har hon återigen blivit ett projekt för någon, en mångfaldssatsning?

Duck City är belägrat av fetma. Regeringen bekämpar ”den vita valen” med hjälp av ständiga kontroller och stränga bantningskliniker. Men suget efter fett, socker och salt är lönsamt, och magnaten John von Anderson djupfriterar ostört vidare i skydd av sin vänskap med DC:s president. Kalle A, som själv väger över 200 kg, arbetar i en av matfabrikerna och är dessutom farbror von Andersons levnadstecknare. Som sådan kommer han i kontakt både med Johns älskarinna Kajsa och dissidenten och litteraturprofessorn Harold Bell – två själar som också tyngs av den stora vita valen. De är alla tre problembarn i Operation Ahabs allseendeögon, och frågan är om de ryms i den hårdbantande presidentens lätta, nya värld.

Lena Anderssons Duck City är en plats som är på bristningsgränsen både fysiskt och psykiskt, en plats som är både obehagligt bekant och bedrägligt främmande.

Lotta Svensson växer upp i en stockholmsförort under de expansiva 70- och 80-talen. Retoriken talar om jämlikhet och att de flesta får det bättre. Men i höghuset där Lotta bor är porten sönderslagen och det stinker piss i de trasiga hissarna.

Lena Anderssons uppmärksammade debut Var det bra så? är en skildring inifrån ett samhälle som håller på att byta riktning. Den nya tiden kläs i en moderniserad välvilja som kretsar mycket kring etnicitet, medan gårdagens sociala och ekonomiska problem faller alltmer i glömska.

”Ett kulturhistoriskt storverk!” (Skånska Dagbladet)

”Ebba Grön fast i bokform.” (Uppsala nya tidning)

Sorgenfri är en dokumentärroman full av glädje och humor mitt i svårigheterna. Oftast lyckas människorna behålla optimismen och även kraften att fortsätta. Boken är skriven på ett mustigt, levande språk som för tankarna till Moa Martinson.

Skulle jag dö under andra himlar är en roman om den längtan efter mening som ropar genom varje sommar och varje liv, en poetisk men ändå hamrande klar berättelse om kärlek och vänskap, om att söka något livsnödvändigt och samtidigt jagas av sin egen skugga.

Johannes Anyuru, född 1979, debuterade 2003 med den kritikerhyllade diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. Samma år fick han utmärkelsen Guldprinsen. Hans senaste diktsamling Städerna inuti Hall, nominerades till Augustpriset 2009. Skulle jag dö under andra himlar är Anyurus första roman.

Det är sent sextiotal. Tomas, 13 år, bor tillsammans med sin syster och sina föräldrar i en villaförort till Stockholm. I nedervåningen bor morfar och mormor. På ytan tycks allt idylliskt. Men lugnet är skenbart, och under några heta, intensiva sommarmånader får han uppleva hur tryggheten såväl utifrån som inifrån fräts sönder. Där är Finn, den äldre kamraten som lockar Tomas och hans jämnåriga ut på en ödesdiger bårfärd; där är Marietta, den utmanande flickan uppe i backen han inte kan slita blickarna från och vars hus han närmar sig en het, solig dag.

Puberteten är ett virus, en klåda som ligger och bultar och tickar innanför huden – i detta själslandskap gäller inte längre barndomens lagar utan allt är dubbelbottnat och tvetydigt. Varje steg är ett risktagande som för rakt ner i det okända, i det på en gång skrämmande och lockande. Bakom den vaknande pockande könsdriften lurar hela tiden rädslan att förlora kontrollen.

På ett doftande, sinnligt språk och med mycket stark närvarokänsla skildras här den mest omvälvande tiden i en ung människas liv. I hagtornens skugga är Martin Arnesens andra roman, en fristående fortsättning på Drömmarnas hus.

En annorlunda science fiction: en hisnande expedition genom den inre rymden – människans blodomlopp.

Romanen är baserad på en film av Harry Kleiner efter en historia av Otto Klement och J. L. Bixby.