Nytt år och nya läsmöjligheter. Dryga två veckor in i det nya bokåret sitter jag fortfarande och försöker summera det gångna. Men till vilken nytta? Hur ska jag i januari 2011 rimligtvis komma ihåg vad jag läste i januari 2010? Nej, jag blickar framåt istället. Min tanke är nämligen att ”styra upp” läsandet detta år genom någon form av läsplan. Dels för att fylla ut de tomma fälten på min litterära karta, men också för att jag tror att det är lättare att ta sig igenom lite tyngre böcker om de ingår i en större plan, och slutligen för att allting känns mer verkligt om det dokumenteras. Först dokumentera vad jag ska läsa – sedan vad jag har läst. Och kanske kommer svaret sedan mycket snabbare när någon ber om lästips. Dokumentation är en av minnets bästa vänner.

Ett litet tema för mitt läsår som har utkristalliserat sig är Norrland. Det var inget planerat, bara en röd tråd som uppenbarade sig när jag sammanställde min önskeläsningslista. Med rötterna i Västerbotten hör det väl dessutom till vanligt hyfs att trampa runt lite extra i sin hembygds litterära marker. Min fascination för Sara Lidman som person är stor, däremot har jag inte riktigt vågat mig på hennes Jernbaneepos ännu. Jag tror det beror på rädsla för att inte ge det den uppmärksamhet som det kräver eller att det inte ska leva upp till mina skyhöga förväntningar. För jag tänker lite så, att om hennes litterära uttryck bara är i närheten av det personliga, då kommer hon ta mig med storm. Jag vill att hon ska ta mig med storm! Så det är klart att jag har varit lite avvaktande, väntat på rätta ögonblicket, förberett mig. Men nu får det vara slut på att gå som katten kring het gröt. Under året ska jag ha läst Jernbaneeposet.

Därefter tänkte jag bekanta mig lite mer med två herrar från Hjoggböle respektive Raggsjö. Eftersom jag för lite drygt ett år sedan inledde min relation med PO Enquist genom att läsa hans självbiografi Ett annat liv, och därigenom fick upp ögonen för hans roman Kapten Nemos bibliotek tänker jag försöka gå samma väg när det gäller Torgny Lindgrens författarskap. Jag börjar nämligen i det mer självbiografiska – hans nyutkomna bok Minnen – för att sedan botanisera vidare i hans prosa.

Jag gillade för övrigt Enquist. Det är svårt att beskriva exakt vad det är som fångar mig, men det har med igenkänning att göra, en subtil men berörande sådan. Det närmaste jag hittills kommit i mina försök att sätta fingret på vad igenkänningen består av är att säga att det har något med den språkliga och kulturella kontexten att göra. En känsla av att i mycket hög grad förstå vad som sägs mellan raderna, inte bara på ett intellektuellt analyserande sätt, utan också och kanske främst på ett känslomässigt sätt. Jag läser inte orden, jag upplever dom. Jag tror att det är den känslan jag förväntar mig av såväl Lidman som Lindgren också. Och det är den förväntningen som kan ställa till det. Det ska också bli intressant att se vad jag tycker om PO Enquists Boken om Blanche och Marie eftersom den utspelar sig i en annan tid och en annan kulturell kontext än Kapten Nemos bibliotek.

Slutligen kan jag inte låta bli att läsa Therese Söderlinds Norrlands svårmod. Här kan man verkligen säga att titel räcker gott för att sälja till mig. Utöver Norrlandstemat ska jag läsa del två och tre i Cora Sandels Alberteserie för att slutföra det läsprojekt som jag planerat i många år men inte påbörjade förrän december förra året. Planen är också att läsa första delen i Karl Ove Knausgårds Min Kamp samt tre nobelpristagare jag tidigare inte läst – förslag på lämpliga kandidater mottages gärna! Sen är det fri lek med litteraturen resten av året. Såvida jag inte uppdaterar läsplanen vid senare tillfälle.

Jag har förresten inlett året med julklappsboken Nattens skogar av Djuna Barnes som för övrigt finns att köpa i vår bokhandel i en mycket intressant engelsk upplaga med originalmanuset bifogat.  Barnes hör liksom Virginia Woolf till de författare som kom att utgöra modernismen och jag måste säga att Barnes liksom Woolf äger ett språk som kräver uppmärksamhet.

Läs recensioner från DN, SvD eller Tidningen Kulturen.

Att vika av från de vanemässigt upptrampade stigarna kan ge utdelning. Det är inte alltid på de mest vältrafikerade gatorna som de intressantaste butikerna ligger, vilket jag än en gång upptäckte igår när jag var på besök hos en vän i Stockholm. Under vår söndagspromenad på söder vek vi in på en obekant gata och bara några steg senare blev vi hejdade av skylten ”nyöppnad bokhandel”.

Dörren stod öppen, musik strömmade ut på gatan och de välsorterade hyllornas överblickbarhet lockade med titlar som Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru och Just Kids av Patti Smith. Fyra stilrent svarta bokhyllor, en fåtölj intill ett bord med kaffe och kakor, färgglada kuddar längs fönsterbrädorna och rymd i rummet trots de få kvadraten. Ett rosa bokskåp med glasdörrar. Så långt ifrån själlösa bestsellerhyllor på stormarknader som man bara kan komma. Så mycket genuin bokhandel som det bara kan bli. Och återfunnet hopp om den fysiska bokens och den fysiska bokhandelns framtid.

dina&mina böcker är en biografibokhandel som även bjuder på ”ett mindre men personligt urval av skönlitteratur samt en hylla med välsorterad secondhand”. Ligger på Tavastgatan 16, nära Mariatorget. Kika in på deras hemsida, men framförallt – besök deras butik om du har möjlighet!