1

Jul

Skriven av Frida

Jag vet inte hur många misslyckade bokcirklar jag varit delaktig i. Och med misslyckade menar jag inte att sällskapet varit fel, eller böckerna för uttråkande eller fikat för torrt. Det har snarare varit min egen närvaro som varit allt annat än regelbunden. Och därpå ett dåligt samvete för att jag inte hunnit läsa ut boken, för att jag kanske inte ens börjat eller att jag helt enkelt läste ut den för fort, så när det gått en månad och boken slutligen ska diskuteras har jag glömt vad den handlade om.

Men nu försöker jag ge bokcirkeln den uppmärksamhet som den förtjänar. Det är aldrig för sent att bättra sig. Samtidigt som jag läser Virginia Woolfs Vågorna inför en fysisk bokträff i slutet av sommaren har jag fått upp ögonen för en något annorlunda men mycket spännande webbaserad bokcirkel.

Bokprat som drivs av Anders Mildner och Karin Lilja vill skapa en samlande svensk plats för att upptäcka nya böcker och diskutera de redan lästa. Deras mål är att ringa in nya böcker, ny kultur och en ny publik – och föra ett pågående samtal som manar fram nya tankar och nya idéer bland läsarna för att sporra dem att läsa mer.

För att tala facebookspråk så ”gillar” Litteretro Bokprats initiativ.

Konceptet? Bokprat väljer ut en titel som ska läsas och motiverar valet. Efter att de läst en tredjedel skriver de ett inlägg som man kan kommentera och diskutera. Sedan fylls reflektionerna på allteftersom boken läses ut. Det fina är att man kan vara hur aktiv eller passiv man vill, utan dåligt samvete. Ena gången kanske man läser boken, en annan gång kan det räcka med att bara följa med i diskussionerna.

För tillfället läser Bokprat The Shallows av Nicholas Carr, som är en kritisk granskning av IT-revolutionen. Med avstamp i neuromedicinen och den senaste forskningen, diskuterar Carr hur internet påverkar oss som individer och vårt tänkande. En bok som är så eftertraktad att den var slut på förlaget när jag själv försökte beställa den. Men jag tror att det är nya upplagor på gång.

Kolla gärna in Bokprats hemsida.

18

Jun

2

> Bokväsen och oväsen,Litteretro bokhandel

Rapport från konstfronten

Skriven av Frida

Nu har vi utökat vårt utbud av konstböcker. Du hittar bland annat kataloger från Malmö Konsthalls Jaume Plensautställning och Richard Nonautställningen Grovt tänkande vid Lunds Konsthall.

1. Plensa 2. Grovt tänkande 3. Goyas Realism

En av mina favoriter är Goya´s realism från Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Hans målningar rymmer så många möjliga berättelser, varje bild genererar ytterligare tio. För mig blir Goya´s målningar som en bildbank för möjliga karaktärer och händelser att skriva romaner utifrån. Jag tycker om när saker befruktar varandra (ja det är väl fint när människor gör det också men när konst ”befruktar” det skrivna ordet sker det inte med samma förutsägbarhet). Även de mest stillsamma Goyamålningarna har en slöja av dramatik över sig. Det är som att läsa mellan raderna i en skönlitterär bok, och kanske är det därför Goya fångar mig trots mina allt för ofta uteblivna konsthallsbesök.

Det är rätt ofta jag tycker mig se en viss rädsla speglas i människors öga när konsten kommer på tal. Man tror att man måste förstå en målning och att denna förståelse bara kan se ut på ett visst sätt. I avsaknad av de ”korrekta” tolkningsredskapen vänder man konsten ryggen och klagar på att den är så svårtillgänglig. Jag tar själv på mig den något bittra tonen ibland. Men jag har tänkt om på sistone. Jag tror att Goya har hjälpt mig. Om jag kan försöka förstå, eller snarare ta till mig, Goyas konst genom mitt intresse för skönlitteratur, det skrivna ordet, berättelserna och tolka hans målningar utifrån det för mig bekanta perspektivet – då kan jag också skapa en egen förståelse för och mening i konsten.

Det är lite som med poesi och frågan ”men vad betyder alla dessa ord, egentligen?” Fråga inte vad konsten eller litteraturen egentligen betyder. Tänk istället vad de skapar för känslor och tankar inom dig. Inget ont sagt om konst- och litteraturteorier, använd dem bara inte som kvävande ramar.

Vad som däremot kräver förkunskaper är Alain Jouffroy´s bok om Henri Michaux eller Dominique Aubiers Hartung. Rekommenderas till den som har ett genuint intresse för konst och lika genuin talang för det franska språket.

1. Henri Michaux 2. Hartung

Kolla även in dessa:

1. Josephson 2.Rococo to cubism in art and literature 3. Hiroshige 4. Leger

9

Jun

3

> Bokväsen och oväsen

Kan en bok vara trevlig?

Skriven av Frida

Har du någon gång gett en bok epitetet trevlig? Vad menar du egentligen då?

Trevlig var nämligen mitt spontana ordval när jag hittade E. Annie Proulx´s roman The Shipping News i en loppislåda förra helgen. Det var inte bara det att den stack ut på grund av sitt orörda skick. Inte heller att jag för många år sedan såg och berördes av filmatiseringen och därför har en positiv grundinställning till den. Det finns många böcker jag uppskattat utan att för den sakens skull placera dem i något trevlighetshörn.

Nisse hakade genast på och tycktes förstå precis vad jag menade med trevlig. Men när jag frågade efter en definition av vad som gör en bok trevlig kunde ingen av oss riktigt ge ett bra svar. Man kan ju inte jämföra med en trevlig människa, eller kan man? Ett trevligt hus? En trevlig dag? Jag får en känsla av att trevlig är ett av alla ord vi tar till när den språkliga lättjan sätter in. Alla förstår vad man menar fast ändå inte alls. Precis som när vi säger att något är bra. Vi kan förstå att det har skapat en positiv känsla, men bra på vilket sätt? Trevlig, men varför? Och när det kommer till böcker – finns det otrevliga böcker också? Hur är dom?

Det är sådana frågor som dyker upp i mitt huvud precis när jag ska sätta mig ned och bokföra kvitton eller städa kontoret. Jag kan själv se att de kanske inte tillhör topp tio av viktiga frågor. Men likafullt stör det mig att jag inte vet vad jag själv menar! Det är lite vårdslöst. Så för att komma vidare i mitt arbete tänker jag nu göra ett försök att definiera en trevlig bok.

trevlig

1. som ger välmående (på ett vardagligt sätt) Den nya villan är mycket trevlig. Det var trevligt att träffas!

2. snäll, som är trevlig (1) att vara med Läraren är mycket trevligt.

Av Wiktionarys två definitioner får jag genast stryka nummer 2. Snäll – nej det vore att gå alldeles för långt att påstå att boken är snäll. Snäll som i att den hjälper en gammal dam över gatan eller? Snäll som i att den tröstar en när man gråter? Jo det kan ju förvisso stämma, men i detta fall är det ju skalet, formen, paketeringen –inte innehållet – som är avgörande.

Något som ”ger välmående”? Kanske i den meningen att det är en bok som är skön att vila ögonen på. Men nej, det handlar om något annat. Och jag tror att det är kombinationen av något mycket anspråkslöst som någon (formgivaren) ändå hanterat med kärlek (det är stora ord här) och respekt. Det lilla formatet (boken är mindre än en pocket) som ändå känns så rejält, innehar någon slags pondus. Boken ger ett intryck av att vara kompakt och tung, men i handen känns den lätt som en tändsticksask modell större. Det trevliga kanske ligger i att det känns som en bok i fullformat som någon skalat ner till ett mycket resvänligt format. Den går ner i nästan vilken liten handväska som helst och kan alltså finnas tillhands vid varje långtråkigt och tomt ögonblick som behöver fyllas med mening, eller åtminstone underhållning. Det är trevligt. Och kanske även snällt för den delen.

Eller vad säger du, vad gör egentligen en bok trevlig? Finns det dessutom otrevliga böcker?

/Frida (som med detta inlägg anar att hon klivit ur garderoben som boknörd)

6

Maj

0

> Bokväsen och oväsen,Förbjudna böcker

DET MÅ TRYCKAS (eller inte)

Skriven av Frida & Nisse

Det har suddats i sandtavlan, lertavlor har kasserats och återanvänts som byggmaterial, rullar av papyrus har bränts, det har raderats, strukits, korrigerats, utelämnats, systematiskt utrensats eller dräpts i hastigt mod. Men det har också gömts, vårdats, troget arkiverats sedan den första bokstaven formades. Bokens historia rymmer en kamp mellan minnets och glömskans regimer, men också mellan olika ideologier. Censur och bokbål är något vi gärna förknippar med ett mörkt förflutet, ändå fortsätter listorna över förbjudna böcker att skrivas och erfarenheter att kodifieras innan de kan gå i tryck.

Ett odemokratiskt samhälle tvingar kanske alltid fram en ironisk, absurd, eller tätt sluten litteratur. I Sverige finns det många författare i exil – hur uppfattar de sina svenska kollegors situation? Är dagens svenska författare fria att fritt tänka, att växa bortom den ängslighet som frodas i den politiska korrekthetens demokratiska radhuskvarter? Ta bara den senaste tidens barnboksdebatt som initierats av Ulf Stark, där författare tvingas stryka svordomar och cigaretter ur manus och där en öl av förlagets redaktör för säkerhets skull redigeras till lättöl. Eller som Stark uttrycker det: ”Numera är det väl knappt så att man kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig”. Det kan tyckas vara en oskyldig form av ”rättelse”, men det är också en första svallvåg av yttre censur som kan föregå den till en början medvetna, sedan allt mer ryggmärgsmässiga, inre censuren.

Den 23 april firade Litteretro Världsbokdagen på Kulturen i Lund. Det bjöds på trevliga, men kanske en aning lättsamma föredrag om bland annat hippa svenskar, brädspelens svenska historia samt bokomslagens utveckling. En mysig femtiotalskänsla infann sig. Det var bara det att Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan, inlett kvällen med ett berörande anförande om Världsbokdagens bakgrund och betydelse ur ett globalt perspektiv där författare många gånger verkar i länder där varje ord måste vägas på guldvåg.

I vårt dagliga arbete med böcker stöter vi ofta på så kallade ”förbjudna böcker”. Listan över böcker som varit utsatta för granskning, retuschering eller rena förbud i olika länder och tider är lång som fjolvintern. Den mest omfattande är Vatikanens Index librorum prohibitorum, upprättad från år 1559, föregången av tidigare mindre omfattande listor från Holland och statsstaten Venedig.

Med detta som bakgrund inleder Litteretro nu en serie om förbjudna böcker – dåtidens, nutidens, fjärran från och obehagligt nära. En historia som inte tycks ha något slut.

14

Apr

2

> Bokväsen och oväsen,Litteretro rekommenderar,Lyrik,Videoinlägg

Intermedial poesi

Skriven av Frida

Jag måste bekänna att jag ibland blir en aning sömnig när jag läser poesi. Det händer lätt att jag bläddrar lite för fort mellan dikterna i något som liknar ett löjligt försök att så snabbt som möjligt nå slutet. Som om jag trodde att poesi kan läsas på samma sätt som kriminalromaner. Ja visst skulle man väl kunna det, men vad händer då med upplevelsen?

Jag hade för ett tag sen ett samtal om poesi med en vän som snarare än sömnig blev provocerad av poesi. Hon frågade mig hur man ska läsa poesi. Jag sa att det inte finns något rätt eller fel sätt. Ja men vad är det poeterna vill säga? Vad betyder alla ord? Diplomatiskt svarade jag att ordens och meningarnas betydelse ligger i läsarens eget inre, en förståelse som bygger på de egna erfarenheterna. Hon ville avkoda poetens budskap och jag svarade att hon aldrig kan veta exakt vad poeten menat. En dikt kanske inte behöver ha ett direkt budskap. Syftet kan vara att skapa en känsla hos läsaren, men poeten har inte makt att bestämma exakt vilken känsla som varje specifik läsare kommer att känna. Det provocerade henne än mer.

Jag vet inte om jag helt förstod vad som gjorde henne brydd över poesi utan budskap. Och kanske kan en känsla vara lika mycket budskap som de tankar eller åsikter en politisk dikt vill skapa hos läsaren. Men jag fick uppfattningen av att hon fann poesi utan budskap vara ett alltför vårdslöst hanterande av såväl språket som tiden. Poetens tid, Läsarens tid. Vårt gemensamma språk.

När vi skildes åt hade hon trots allt köpt några diktsamlingar av mig och jag hoppas att de gav henne någon form av budskap eller känsla, om inte annat så kanske hon blev än mer provocerad. Det är uppfriskande med människor som ifrågasätter. Liksom det är fascinerande och beundransvärt när de inte låter provokationen hålla dem undan från att ändå försöka förstå. Hon lyckades dessutom få mig att verkligen börja fundera över vad ordet budskap egentligen betyder i litterära sammanhang.

Jag kom att tänka på såväl mina ögonlocks förmåga att sakta falla under poesiläsning samt detta samtal när jag tittade/lyssnade på vad man skulle kunna kalla intermedial poesi, det vill säga olika former av ”poesimusikvideos” där det verbala mediet (ordet) interagerar med det audiovisuella mediet (bildspelet) och det tonande mediet (musiken). Poesi kan ju faktiskt förmedlas på andra sätt än i form av det tryckta ordet. Och kanske kan den intermediala poesin vara ett bra alternativ för såväl den trötte poesiälskaren som den provocerade poesikritikern.

Litteretro bjuder här på intermedial poesi av Nils Ferlin, Karin Boye och Bruno K. Öijer.

Nils Ferlin läser dikterna ”I livets villervalla” och ”Fåfänglighet” till bluestoner. Videon är producerad av OJS VADEAU.

Karin Boye läser ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”.

Karin Boyes dikt ”Väck mig”, tonsatt av John Larsen och här framförd av den dansk-svenska gruppen Over Havet. Detta är snarare en intermedial transformation där poesin förflyttats till en annan medial uttrycksform.

Bruno K. Öijer läser dikterna ”Vi lämnade varje fest” och ”Besökare”. För övrigt pågår ett forskningsprojekt vid institutionen för intermediala studier vid Lunds universitet som behandlar ”Bruno K. Öijers intermediala poesi”. Det förväntas vara klart om ett drygt år.

10

Apr

0

> Bokväsen och oväsen,Födslovåndor,Litteretros äventyr och vardag

Litteretro på nördodlande näringslivsdag

Skriven av Frida

VARNING! DETTA HAR YTTERST LITE MED BÖCKER ATT GÖRA MEN HAR ÄNDÅ BETYDELSE FÖR EN BOKHANDLARES UTVECKLING.

Inspiration, nya perspektiv och intressanta möten med andra företagare. Det var vad fredagens Lund Grand Prix hade att bjuda på. Dessutom fick ordet näringslivsdag en helt ny klang när jag helt plötsligt fann mig sitta i publiken till en något annorlunda catwalk där fem studentföretagare äntrade scenen och presenterades till ljudet av, vad ska man säga… cool musik. Samtliga sitter eller har suttit på Venturelabs inkubator där också vi för tillfället har vårt kontor. Det var proffsigt, det var roligt, det var självsäkert och mycket inspirerande.

När det var dags för kaffe och mingel trillade plötsligt en polett ner för mig. Jag ska inte påstå att jag helt förstår mig på minglandets konst, för det krävs mer övning. Däremot raserades muren mellan mig och mingel när jag insåg vad det faktiskt handlar om. Mina fördomar om kallprat och tillgjord artighet smältes ihop till en konturlös massa och som med en keramikers händer formade mina tankar av denna massa nya, mer positiva ord att förknippa denna företeelse med. Ord som intressanta möten, samtal och utbyten med människor som liksom en själv brinner för sin sak.

Jag låter frälst, eller hur? Kanske beror det på att jag är nörd på energikickar. Vilket får mig att på ett smidigt sätt komma in på ämnet för ett av eftermiddagens föredrag som hölls av konsumtionsforskaren Sofia Ulver-Sneistrup. Hon talade om det potentiellt fruktsamma mötet mellan nörd och entreprenör, om det bara ges en plats där det kan äga rum. Ja, blanda på, det är min melodi. Blanda människor, blanda produkter, blanda mötesplatser. Det är lite som med oboypulver och mjölk. Var och en för sig är den ena torr och den andra rätt smaklös och blek, men tillsammans bildar de en…, nåja, liknelsen kanske inte är den bästa, men jag hoppas min poäng ändå når fram. Tänk inte i invanda cirklar, tänk i supernovaexplosioner. Eller tänk i en genreöverskridande roman. Vem kan bli uttråkad eller förutsäga slutet då?

För Litteretro betyder nörden enormt mycket. Boknördar finns ju i lika många former och storlekar som det finns böcker. Den ena samlar på specifika författare, den andra på böcker från en viss period, den tredje går igång på bokomslag, den fjärde på tryckta ord och så fortsätter det i all oändlighet. Personligen har jag en förkärlek för de dofter som böcker bär.

En sak gör mig dock en aning brydd gällande boknördar. Det är fler kvinnor än män som läser böcker. Men om du till exempel går på bokauktion, eller tittar på vem som står bakom kassorna på antikvariaten kommer du med stor sannolikhet se fler personer med en Y-kromosom än med två X-kromosomer. De stora boksamlare man träffar är oftare män än kvinnor. Därmed inte sagt att kvinnor inte köper, och som sagt, läser böcker – det är själva samlandet för samlandets skull som skiljer.

Jag är inte ensam om denna iakttagelse, kolla in vad Rönnells Antikvariat noterat på den fronten. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske har det att göra med vad Sofia Ulver-Sneistrup nämnde i sitt föredrag, att kvinnor inte riktigt haft samma tillgång till nörden inom sig som män. Det har inte varit lika accepterat med kvinnliga nördar, något jag hoppas och tror håller på att förändras. Ett tips för den som är intresserad av det här med nörderi och kön är att läsa årets första nummer av tidskriften Bang där man frossar i nördtemat. Jag tänker definitivt fundera vidare samt odla nörden inom mig.

31

Mar

0

> Bokväsen och oväsen,Romaner

Nordiska rådets litteraturpris 2010 till Sofi Oksanen

Skriven av Frida

NU kan jag inte gå som katten kring het gröt längre. Igår blev det klart att Sofi Oksanen vunnit Nordiska rådets litteraturpris 2010 för sin tredje roman Utrensning som nyligen getts ut på svenska. Utrensning har inte bara fångat mitt intresse utan också väckt tvetydiga känslor. Där finns genusperspektivet, kvinnoödena, där finns berättelsen om vad sker med en människa när censuren med alla dess osagda ord och undertryckta känslor kapslar in sig i kroppen.

LOVORD efter lovord har haglat över denna roman som skildrar två kvinnoöden i det sovjetockuperade Estland. Jag borde ha kastat mig över den direkt, men något har hållit mig tillbaka – rädslan för att den ska vara för bra, rädslan för att den inte ska leva upp till förväntningarna, eller värjer jag mig för det mörka temat, verkligheten? Kluvenheten i sig, hur jag finner dåliga ursäkter för att inte läsa och samtidigt tänker på den var och varannan dag, borde vara drivkraft nog att faktiskt slå slag i saken. Igår såg jag en intervju med Oksanen på kulturnyheterna, i dag läste jag Nordiska rådets motivering, that´s it!

I MORGON köper jag boken.

”Sofi Oksanens roman Utrensning utspelar sig på två tidsplan i Estland, men dess teman kärlek, svek, makt och maktlöshet är tidlösa. Med ett sällsynt exakt och drabbande språk beskriver Oksanen vad historien gör med den enskilda människan och historiens närvaro i nuet.”