Det gäller att ladda upp ordentligt med böcker när kylan, snön och med den (i alla fall i skåne) igendrevade vägar tar sitt grepp om årstiden. Häromdagen när jag lade in nya böcker till vår bokhandel fastnade jag särskilt för José Saramagos Blindheten, Suzanne Brøggers Ett fritt och muntert lik och Karen Blixens Vintersagor.

En roman, en självbiografi och en novellsamling. Den sistnämnda trots att jag personligen inte gillar noveller, men vem kan motstå vintersagor i dessa vintertider. Dessutom sägs den vara en förtrollande bok, full av magisk berättarkraft  och poetisk intelligens.

Ett fritt och muntert lik utgörs av notiser, dagboksanteckningar och reflektioner som rör tiden efter att Brøgger skrev sin stora släktkrönika Jadekatten. Den beskrivs som en rapport från konstnärens verkstad och samtidigt en självutlämnande skildring av en mycket särpräglad människas vardag. Det var dock följande utdrag ur boken som fångade min nyfikenhet.

”När jag satte punkt för Jadekatten började nervsmärtorna i min mage. ‘Det är katterna som klöser med sina klor’, säger min reaktör. Magsmärtorna är det gamla familjetraumat, som kommer tillbaka i samma stund som symboliseringsarbetet upphör. När formgivningen avslutas anmäler sig det formlösa skriket eller illamåendet eller självdestruktionen…”

På tal om symboliseringsarbete - blindheten i José Saramagos roman med samma titel tycks vara symbolen för en rådande dysfunktionalitet i samhället. Blindheten sprider sig som en skogsbrand bland befolkningen. Endast en person, läkarfrun, förblir seende i de blindas värld: ”Ni vet inte, ni kan inte veta vad det är att ha ögon i en värld av blinda, jag är ingen drottning, nej, jag är helt enkelt den som föddes till att se fasorna, ni känner dem, jag känner dem och ser dem…”

Det lutar inte alls åt feel-good hållet, är långt ifrån någon vintermysig saga. Men nobelpristagaren Saramago som dog tidigare i år, hyste ändå hopp om att vi en dag ska leva i solidaritet och värdighet, att vi en dag ska se igen.

Litteretro tipsar om P4 kultur: Sången som vapen. Ett program om Joe Hill, gävlebon som 1902 emigrerade till USA och blev den amerikanska arbetarrörelsens störste sångdiktare. 1915 avrättades han anklagad för mord. Domen ansågs vara ett regelrätt justitiemord avsedd att tysta Joe Hill, som var mycket populär bland USA:s kämpande arbetare.

I vår bokhandel kan du köpa En sång kan inte arkebuseras – Ingvar Söderströms biografi över Joe Hill.

”Trots att Jenny Diski trivs bäst hemma i soffan har hon fått en särskild status som reseskildrarnas okrönta drottning” står det på baksidan. På framsidan till den svenska upplagan vandrar en ren.

När jag själv kom över Den motvilliga resenären på Malmö Konsthalls bokhandel förra våren föll jag som en fura för denna mening och detta strövande djur. För jag har alltid undrat hur man förenar en hemmakär personlighet med resandet, samtidigt som renen på framsidan påminner mig om barndomens semesterbilfärder längs Norrbottens renrika inlandsvägar. (Ett tecken på att omslaget har betydelse – men mer om det en annan gång.)

I Den motvilliga resenären reser Diski till olika platser i världen på jakt efter ensamheten. Det visar sig att det inte alltid är så lätt som det verkar att stänga en dörr om sig och tränga in i tystnaden. Det finns alltid människor omkring henne som vill ha kontakt. Ibland är hon för väluppfostrad för att tacka nej till sällskap. Men det är precis det här som ger denna typ av resande sin balans, sin spänning. Det oförutsedda, planerna som spricker, mötena som uppstår. Det som kommer till oss när vi inte söker det, men kanske precis när vi behöver det.

Vi är mitt uppe i semestertider nu, resetider, upptäcka-världen-tider. Det finns reseguider i oändlighet som berättar för oss vad som är viktigt att upptäcka i just det landet, den staden, det kvarteret. Men vad ger de en resenär som mig, vars första, viktigaste, kanske enda mål är att snabbt upptäcka ett litet mysigt kafé där ingen sniken servitris kör ut en bara för att man dricker kaffet väldigt sakta, djupt försjunken i sitt eget anteckningsblock. När man nästan håller tummarna för att resesällskapet ska hitta något farofyllt äventyr att åka iväg på så att man vänligt men bestämt kan säga: Nej, tack. Jag har höjdrädsla. Men åk ni! Jag kan roa mig själv i några timmar.

När jag läste Jenny Diskis reseskildring som sträcker sig från Nya Zeeland och Doubtful Sound med dess omtalade tystnad, till Lapplands mörker och ensamhet, fann jag ett nytt sätt att förhålla sig till resandet, eller kanske var det snarare så att jag fann acceptans för ett annorlunda sätt att resa på, med ett annorlunda motiv. Dessutom fann jag en reseskildring som också blickar bakåt, på den livets resa som sker varje dag, även för den som vuxit fast på sofflocket.

”Det är någonting med det där att vara reseskildrare som inte känns bra. Så det här är ingen reseskildring trots att den skildrar ett antal resor. Detta är en bok om att resa och att sitta stilla.  I första hand handlar den om min önskan att sitta stilla”

Den motvilliga resenären finns att köpa på såväl engelska som svenska i vår bokhandel.

Jenny Diski, denna motsägelsefullt motvilliga resenär, har även rest med tåg genom USA och skildrar denna resa i boken Stranger on a train. Vill du veta mer om Diski och hennes böcker, kolla in hennes hemsida här.