Då vi inom kort flyttar ut från vårt kontor på Venturelab i Lund och under det närmaste året kommer arbeta hemifrån (för att kunna kombinera arbetet med en ny familjemedlems ankomst och den ”ledighet” som därpå följer) har vi varit tvungna att flytta Litteretros boklager till vårt hem. Och eftersom vårt hem beskrivs bättre som koja än som slott har vi pga platsbrist tvingats plocka ner våra privata böcker från bokhyllorna och förpacka dem i banankartonger som förpassats till ett källarförråd. Man kan ju tänka att det inte spelar någon roll, hyllorna är ju ändå fyllda av böcker…
Det gick rätt så bra, till att börja med, över förväntan faktiskt. En och annan bok slängdes till och med, några sparades men de flesta hamnade i lagerhögen. Man skulle nästan kunna säga att det gick ganska smärtfritt – ända tills jag slutligen var tvungen att närma mig genushyllan. Dessa böcker har följt mig genom hela mitt vuxna liv, gjort varje ny lägenhet till min egen bara genom sin självklara närvaro i bokhyllan, funnits där som en trygghet om att kunskapen alltid är nära, en påminnelse om vem jag är, med sidorna fyllda av egna anteckningar i marginalen. Jag sa det redan från början, att genushyllan, den får gå under andra utsorteringsregler än de övriga hyllorna. Jag är ändå nöjd att jag lyckades sortera ut ungefär hälften, även om högarna för spara och förvara länge förblev något otydliga. Andra hälften har jag lyckats klämma in i ett ickeexisterande tomrum i bokhyllan. Finns det hjärterum så finns det stjärterum som man brukar säga.
Ibland är jag oresonlig.
När det kommer till det övriga bokbeståndet fick en och annan noga utvald favorit från varje genre stanna kvar här hemma. Ett urval som skedde på mycket känslomässiga grunder. Det visade sig att vi båda till större delen valde ut böcker som vi redan läst, framför någon av alla de böcker vi inte läst. Men varför?? För i ärlighetens namn tror jag inte att vi kommer ägna det kommande året åt omläsning av det redan lästa. Alltså kommer böckerna att stå där och i praktiken endast fylla en fysisk funktion som dammsamlare. Den psykiska funktionen är av helt andra dimensioner. Jag menar, är inte detta det yttersta beviset på att böcker bär på något mycket större än sina berättelser. Att böcker inte bara är något man konsumerar utan något man bygger livslånga och viktiga relationer till. Att dom ingår i identitetsskapandet. Lite som att man ser vem man har att göra med genom att studera personens bokhylla. Och man minns sig själv, genom alla åldrar, genom att studera sin egen.
Litteraturens och den fysiska bokens allvar blev också mycket tydligt för mig när vi upptäckte att vi faktiskt hade var sitt exemplar av Bruno K Öijers diktsamling ”Svart som silver”. Vi har inte utrymme för dubletter! Och eftersom Nisses exemplar är en julklapp från mig insåg jag rätt snabbt att lotten fallit på mig. Jag blev tvungen att göra mig av med mitt exemplar.
Jag stod där länge och fingrade på boken, bläddrade, lät blicken vandra mellan bokhyllan, boken och Nisse. Suckade:
”Men om jag då tar bort mitt exemplar, och så behåller vi ditt… alltså, jag vet inte… ja okej, men då får du lova att aldrig lämna mig!”
