4

Okt

Skriven av Frida

Att vika av från de vanemässigt upptrampade stigarna kan ge utdelning. Det är inte alltid på de mest vältrafikerade gatorna som de intressantaste butikerna ligger, vilket jag än en gång upptäckte igår när jag var på besök hos en vän i Stockholm. Under vår söndagspromenad på söder vek vi in på en obekant gata och bara några steg senare blev vi hejdade av skylten ”nyöppnad bokhandel”.

Dörren stod öppen, musik strömmade ut på gatan och de välsorterade hyllornas överblickbarhet lockade med titlar som Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru och Just Kids av Patti Smith. Fyra stilrent svarta bokhyllor, en fåtölj intill ett bord med kaffe och kakor, färgglada kuddar längs fönsterbrädorna och rymd i rummet trots de få kvadraten. Ett rosa bokskåp med glasdörrar. Så långt ifrån själlösa bestsellerhyllor på stormarknader som man bara kan komma. Så mycket genuin bokhandel som det bara kan bli. Och återfunnet hopp om den fysiska bokens och den fysiska bokhandelns framtid.

dina&mina böcker är en biografibokhandel som även bjuder på ”ett mindre men personligt urval av skönlitteratur samt en hylla med välsorterad secondhand”. Ligger på Tavastgatan 16, nära Mariatorget. Kika in på deras hemsida, men framförallt – besök deras butik om du har möjlighet!

16

Jul

1

> Litteretro bokhandel,Litteretro rekommenderar,Romaner

Dagens sommarpratare

Skriven av Frida

Sommar i P1 är för tillfället soundtracket till mitt liv. Jag lyssnar live, jag lyssnar i efterhand och jag lyssnar om och om igen på de allra bästa som hittills enligt mig är Pär Johansson, grundare till Glada-Hudik teatern och Anna Carrfors Bråkenhielm som tituleras som rådgivare Silverback i programtablån. Båda talar de om människovärdet om än på olika sätt. Båda talar de om att våga gå utanför ramarna och därmed växa som människa, få andra människor att växa.

Idag lyssnar jag på författaren och översättaren Aris Fioretos vars första roman Stockholm Noir av en slump och mycket lägligt nog dök upp i högen av böcker som jag lade upp i butiken igår. Den beskrivs som en biologisk thriller och en mörk saga om hjärnans natur och själens möjliga hemvist. Men också som ett lyriskt porträtt av en stad som präglar sina invånare på gåtfulla sätt. Läs mer om Stockholm Noir eller köp den här.

Vem är förresten din favoritsommarpratare?

12

Jul

0

> Böcker,Litteretro bokhandel,Litteretro rekommenderar

Den motvilliga resenären

Skriven av Frida

”Trots att Jenny Diski trivs bäst hemma i soffan har hon fått en särskild status som reseskildrarnas okrönta drottning” står det på baksidan. På framsidan till den svenska upplagan vandrar en ren.

När jag själv kom över Den motvilliga resenären på Malmö Konsthalls bokhandel förra våren föll jag som en fura för denna mening och detta strövande djur. För jag har alltid undrat hur man förenar en hemmakär personlighet med resandet, samtidigt som renen på framsidan påminner mig om barndomens semesterbilfärder längs Norrbottens renrika inlandsvägar. (Ett tecken på att omslaget har betydelse – men mer om det en annan gång.)

I Den motvilliga resenären reser Diski till olika platser i världen på jakt efter ensamheten. Det visar sig att det inte alltid är så lätt som det verkar att stänga en dörr om sig och tränga in i tystnaden. Det finns alltid människor omkring henne som vill ha kontakt. Ibland är hon för väluppfostrad för att tacka nej till sällskap. Men det är precis det här som ger denna typ av resande sin balans, sin spänning. Det oförutsedda, planerna som spricker, mötena som uppstår. Det som kommer till oss när vi inte söker det, men kanske precis när vi behöver det.

Vi är mitt uppe i semestertider nu, resetider, upptäcka-världen-tider. Det finns reseguider i oändlighet som berättar för oss vad som är viktigt att upptäcka i just det landet, den staden, det kvarteret. Men vad ger de en resenär som mig, vars första, viktigaste, kanske enda mål är att snabbt upptäcka ett litet mysigt kafé där ingen sniken servitris kör ut en bara för att man dricker kaffet väldigt sakta, djupt försjunken i sitt eget anteckningsblock. När man nästan håller tummarna för att resesällskapet ska hitta något farofyllt äventyr att åka iväg på så att man vänligt men bestämt kan säga: Nej, tack. Jag har höjdrädsla. Men åk ni! Jag kan roa mig själv i några timmar.

När jag läste Jenny Diskis reseskildring som sträcker sig från Nya Zeeland och Doubtful Sound med dess omtalade tystnad, till Lapplands mörker och ensamhet, fann jag ett nytt sätt att förhålla sig till resandet, eller kanske var det snarare så att jag fann acceptans för ett annorlunda sätt att resa på, med ett annorlunda motiv. Dessutom fann jag en reseskildring som också blickar bakåt, på den livets resa som sker varje dag, även för den som vuxit fast på sofflocket.

”Det är någonting med det där att vara reseskildrare som inte känns bra. Så det här är ingen reseskildring trots att den skildrar ett antal resor. Detta är en bok om att resa och att sitta stilla. I första hand handlar den om min önskan att sitta stilla”

Den motvilliga resenären finns att köpa på såväl engelska som svenska i vår bokhandel.

Jenny Diski, denna motsägelsefullt motvilliga resenär, har även rest med tåg genom USA och skildrar denna resa i boken Stranger on a train. Vill du veta mer om Diski och hennes böcker, kolla in hennes hemsida här.

1

Jul

0

> Bokväsen och oväsen,Litteretro rekommenderar

Bokprat

Skriven av Frida

Jag vet inte hur många misslyckade bokcirklar jag varit delaktig i. Och med misslyckade menar jag inte att sällskapet varit fel, eller böckerna för uttråkande eller fikat för torrt. Det har snarare varit min egen närvaro som varit allt annat än regelbunden. Och därpå ett dåligt samvete för att jag inte hunnit läsa ut boken, för att jag kanske inte ens börjat eller att jag helt enkelt läste ut den för fort, så när det gått en månad och boken slutligen ska diskuteras har jag glömt vad den handlade om.

Men nu försöker jag ge bokcirkeln den uppmärksamhet som den förtjänar. Det är aldrig för sent att bättra sig. Samtidigt som jag läser Virginia Woolfs Vågorna inför en fysisk bokträff i slutet av sommaren har jag fått upp ögonen för en något annorlunda men mycket spännande webbaserad bokcirkel.

Bokprat som drivs av Anders Mildner och Karin Lilja vill skapa en samlande svensk plats för att upptäcka nya böcker och diskutera de redan lästa. Deras mål är att ringa in nya böcker, ny kultur och en ny publik – och föra ett pågående samtal som manar fram nya tankar och nya idéer bland läsarna för att sporra dem att läsa mer.

För att tala facebookspråk så ”gillar” Litteretro Bokprats initiativ.

Konceptet? Bokprat väljer ut en titel som ska läsas och motiverar valet. Efter att de läst en tredjedel skriver de ett inlägg som man kan kommentera och diskutera. Sedan fylls reflektionerna på allteftersom boken läses ut. Det fina är att man kan vara hur aktiv eller passiv man vill, utan dåligt samvete. Ena gången kanske man läser boken, en annan gång kan det räcka med att bara följa med i diskussionerna.

För tillfället läser Bokprat The Shallows av Nicholas Carr, som är en kritisk granskning av IT-revolutionen. Med avstamp i neuromedicinen och den senaste forskningen, diskuterar Carr hur internet påverkar oss som individer och vårt tänkande. En bok som är så eftertraktad att den var slut på förlaget när jag själv försökte beställa den. Men jag tror att det är nya upplagor på gång.

Kolla gärna in Bokprats hemsida.

3

Jun

0

> Facklitteratur,Litteretro rekommenderar

Biobiljetternas biografi – charmigt nördig nutidshistoria

Skriven av Frida

Det ligger en väldigt fin och fascinerande hängivenhet bakom varje nörderi. Kanske är det därför jag själv för några år sedan bestämde mig för att bli nörd. Jag visste bara inte vad jag skulle snöa in på. Jag försökte ett tag med Prag, sedan gick jag över till tåg. Efter att ha släpat hem några hyllmeter böcker från biblioteket satte jag mig ner och började läsa. Men efter bara några kapitel började jag inse att man inte kan studera sig till ett nördigt intresse för något. Viljan och hängivenheten måste komma inifrån. Nörderiet kan inte bara var en del i ett påhittat livsprojekt. Ändå gav jag inte upp. Mitt nya nördprojekt blev just nördar. Jag kan inte påstå att det heller blev särskilt långvarigt eller ens hängivet för den delen. Men jag blir fortfarande väldigt inspirerad av människors förmåga att snöa in på saker.

En sådan människa är den biljettsamlande formgivaren Jörgen Nordqvist som gett ut en biografi över sina biobesök från det att han som trettonåring började spara alla sina biobiljetter. Året var då 1984 och den första biobiljetten var från Porky´s Hämnd i regi av Bob Clark. Utan att riktigt veta varför satte han upp den på väggen i sitt rum. Nästa biljett, The Karate Kid placerades sedan under den första, och så fortsatte det tills biljetterna nått golvet. Då tejpade han upp dom åt sidan, väl framme vid hörnet började han tejpa uppåt. 20 år senare blev det en liten röd bok med upphöjd sammetstitel där fotografier av biljetterna varvas med utdrag ur filmrecensioner. Den sista biljetten är daterad 2004-09-18, filmen var Super Size Me.

Det är ett stycke mycket charmig nutidshistoria. Du hittar den här i vår bokhandel.

2

Jun

0

> Litteretro rekommenderar,Romaner

En tabubelagd mardröm

Skriven av Frida

Trots att jag vet att vi sällan blir lyriska över samma böcker kunde jag inte låta bli att ge mig på Mardrömmen av den japanska Nobelpristagaren Kenzaburo Oe efter att Nisse kategoriserat den som ”för skrämmande bra för att man ska våga läsa”. En bedömning han gjorde efter fem sidor för att sedan lägga undan boken till ett senare ”modigare” eller ”mer rätt” tillfälle.

Jag blir ju bara så nyfiken på vad som gör en bok ”för bra”. Jag förstår det inte riktigt. Bra som i att man slukar den förstår jag. Men bra som i att man lägger den åt sidan. Nej, den upplevelsen har jag ännu inte varit med om. Och det gör mig något avundsjuk. Som att jag befinner mig på en lägre nivå av läsande. Som att det finns något där mellan raderna eller kanske alldeles mitt framför näsan på mig som jag inte har förmågan att se. Eller handlar det helt enkelt om olika förhållningssätt till relationen mellan litteraturen och en själv?

Om man speglar sig i litteraturen kan ju ”för skrämmande bra” betyda att författaren lyckas sätta fingret på något som skaver inom en själv. Då kan man lägga undan boken om man inte riktigt är redo, inte vill veta. Eller så slukar man boken i någon slags bekräftelseorgie och brister ut i ett ”det är ju mig den här boken handlar om!” Det finns ju människor som älskar att vältra sig i sin egen potentiella eller verkliga dynga. Sen finns det andra som hellre läser om verkligheter och overkligheter långt bortom den egna existensen, det egna livet, de egna erfarenheterna. Eller är jag helt ute och cyklar. Handlar ”för skrämmande bra” om någonting helt annat?

I fallet med Mardrömmen är det i mina ögon det tabubelagda och mycket modiga temat som ger den dubbla effekten av att vara såväl fängslande som skrämmande. Drabbande är också ett ord som passar in. Drabbande i sin krassa beskrivning av en man som står i valet mellan att förneka, mer konkret ta livet av, sitt nyfödda barn eller att acceptera det som det är. När huvudpersonen Fågel får veta att hans barn fötts med hjärnbråck och enligt läkaren riskerar att ”bli en grönsak” reagerar han med att ”hellre fly än illa fäkta”. Han avböjer operation, han avböjer livsuppehållande åtgärder. Medan hans fru ligger på sjukhuset och tror att den nyfödde sonen bara lider av ett hjärtfel som går att rätta till, försvinner Fågel in i den ansvarslösa dekandensens dimmor ur vilka ett livslångt självbedrägeri tränger fram. Och hur avskyvärda hans handlingar och tankar än är kan jag inte rakt av förakta honom. Ena stunden läser jag honom som en ansvarslös och känslokall egoist. Några sidor senare läser jag honom som en vilsen, flyende och väldigt rädd man. Detta gör honom mycket mänsklig. Därmed mycket drabbande. Och inte blir det mindre drabbande av att romanen delvis har självbiografisk bakgrund.

Och det är väl just detta som gör att jag efter 208 sidor av utdragen spänning mycket varsamt och eftertänksamt lägger igen boken. Håller i den ett tag innan jag ställer in den i bokhyllan. För trots att stilen är aningen för sparsmakad och språket aningen för avskalat för min smak så sätter sig denna roman, om inte rakt i hjärtat, så på en liten pall i ett litet hålrum någonstans i bakhuvudet. Och där sitter den och viskar en berättelse om det mörka i människan och om hur litteraturen hjälper oss att förstå detta mänskliga mörker.

Kenzaburo Oe debuterade 1957. Han har kallats Japans första ”moderna” författare vars litterära arv är helt västerländskt. Oe har publicerat en rad romaner, noveller och essäer och fått många litterära utmärkelser i Japan. 1994 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Mardrömmen gavs ut för första gången 1964. Första svenska upplagan publicerades 1969.

11

Maj

0

> Litteretro rekommenderar,Lyrik

Ta i trä – diktsamling med stor omläsningspotential

Skriven av Frida

Poesi är bra när tiden tryter och koncentrationsförmågan är begränsad till mycket korta intervall. Därför botaniserade jag i går kväll på hylla nummer tre i mitt privata bibliotek. Jag tänkte så här: min tid den tryter och min koncentrationsförmåga är begränsad till mycket korta intervall, i sådana nödsituationer krävs garantier för lyckosam läsning. Jag satsar på ett säkert kort.

Det säkra kortet var Linn Hanséns debutdiktsamling Ta i trä. ”Peppar, peppar…” tänkte jag kring min tvärsäkra bedömning gällande innehållets grad av tillfredsställelse. Men så här är det helt enkelt: Jag kan inte få nog. Och kanske beror det på att jag inte kan bestämma mig.

Jag kan inte bestämma mig för om rösten tillhör ett lillgammalt barn, som förklarar vår svåröverskådliga världs surrealistiska självklarheter för oss av ålder förblindade och mentalt förstelnade, eller om rösten kommer från vår flyktiga tillvaros flygkapten som lugnt och entonigt meddelar att vi sakta men säkert störtar och att det är precis som det ska och det finns ingen anledning till oro, för vi kommer alla att dö. Nej, tänker jag, det är varken ett barn eller en inre flygkapten som talar. Det är istället en pedagogiskt välvillig reporter från ett odefinierbart annanstans som i en naturdokumentär studerar människan, hennes livsbetingelser och hur man närmar sig henne.

”När man kommer till en plats med många barn finns det olika saker man kan göra. Man kan ställa sig på avstånd och se på dem och vänta på att bli gammal. Om man tror att barnen är tama kan man försiktigt ge sig in i gruppen. Barn som reser sig hastigt eller har ojämn profil ska man inte gå för nära. Däremot de som sitter stilla och äter långsamt kan man sätt sig hos utan risk.”

Jag kan inte heller bestämma mig för om jag ska stämma upp i ett själv-/samhällsironiskt och behagligt förlösande skratt eller om jag ska spänna fast säkerhetsbältet samtidigt som jag spanar efter närmast möjliga nödutgång. Eller om jag ska klappa den lillgamla berättaren på huvudet och med ett maskerat överlägset leende säga att det är fint med fantasi.

Det enda jag med ödmjuk säkerhet vill hävda är att Ta i trä är en kraftfull korsning mellan konkretism och surrealism, mellan humor och allvar. Scenen där detta livets drama utspelar sig är lokaliserad till överallt och ingenstans (fast mer specifikt i trakterna kring Partille och Borås) – ändå är den väl inramad av kartans streckade linjer, vita fläckar och svarta hål. Under den fysiska kartans mark ligger kommungränserna.

”Man har grävt ungefär en meter djupt så att de ska ligga tillrätta. På kartan och i verkligheten är strecken vita”.

Detta omsorgsfulla åtskiljande och ändå flyter allting samman i en svårutredd global röra. Det sitter en indian på västgötaslätten utanför Borås, i vars hamn aidsdrabbade barn går omkring. Samtidigt registreras varje steg över de imaginära kommungränserna som ett försök, med terapeutiska förtecken, att kontrollera tillvaron.

”När många människor går samtidigt över en kommungräns uppstår en folkrörelse. Vissa tiden på året sker fler folkrörelser än vanligt.”

Även den egna kroppens gränser måste utredas och förstås.

”Man har också kommit fram till vikten av att förstå sin egen placering i rummet. Att man kan gå i väggen annars. Inte orka resa sig upp.”

”På schemalagd tid sätter vi gränser för varandra: här slutar du och här börjar diskhon. Vi håller om varandra mycket länge efteråt.”

Man vet aldrig vartåt det bär. Det konkreta språket med sin naiva klangbotten möter de surrealistiska vändningarna och resultatet blir både kärnfullt och skruvat. Hansén hanterar poesin som en illusionist hanterar en liten vit kanin – än är den här, än är den där, slöja på, slöja av. Man kan skratta åt det. Man kan också känna igen sig.

Då blir man lite nervös.

Linn Hansén är poet och redaktör på kulturtudskriften Glänta. Hon har även medverkat i OEI och tidskriften Pequod. Ta i Trä (Pequod Press, 2008) är hennes debutdiktsamling för vilken hon fick pris från Västsvenska författarsällskapet. Boken nominerades även till Katapultpriset. Hansén är medlem i litteraturkollektiven Sharks, som bland annat gett ut dvd:n Bonjour enfance, samt G=T=B=R=G. som skrivit boken Ett tunt underlag, utgiven på forlaget attåt.