22

Okt

5

> Bokväsen och oväsen,Lyrik

Ge mig en människa

Skriven av Frida

Prestigelös fredag. Jag snodde ihop en dikt med hjälp av boktitlar. (Och tänk att alla går att köpa hos Litteretro!)

Testa gärna själv. Vilka oskrivna dikter står dina bokhyllor och bär på? Släpp lös dem!

Ge mig en människaÄlskad, SaknadI skuggan a en förlorad kärlekJulie eller den nya HeloiseGalenpannanÖdestimmen

Ge mig en människa, Älskad, saknad, I skuggan av en förlorad kärlek,

Ge mig en människa, Julie eller den nya Héloise. Tusen kvinnor och en sorg.

Galenpannan i Ödestimmen, Lyssnerskan eller bara ett JAG!

Ge mig en människa

LyssnerskanJAG!En sjöman går i landEn flykting korsar sitt spårPå västfronten intet nyttUte i världen

En sjöman går i land, en flykting korsar sitt spår

På västfronten intet nytt.

Ute i världen, Småspovar i flykt

Tusen tranor

Hundra år av ensamhet

Lyckan är en sällsam fågel

Småspovar i flyktTusen tranorHundra år av ensamhetLyckan är en sällsam fågelMellan sexton och tjugosexÖster om bergenI ett fönster nära solenLåt den rätte komma in

Ge mig en människa, mellan sexton och tjugosex

Öster om bergen, I ett fönster nära solen,

Ge mig en människa,

Låt den rätte komma in.

/Frida

31

Maj

0

> Litteretro bokhandel,Lyrik

Lyrisk påfyllning

Skriven av Frida

Nu har Litteretros lyrikavdelning utökats med allt från Almqvist (som för övrigt inte bara skapade rabalder när ”Det går an” gavs ut utan också fick ta till landsflykt då han efterlystes för att ha förskingrat pengar och var misstänkt för mordförsök) till den kontroversielle amerikanske poeten Walt Whitman vidare till Nobelpristagaren Czeslaw Milosz och Ann Jäderlunds senaste diktsamling med den fantastiska men mycket långa titeln Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar.

Du hittar även Johannes Anyuru, Lukas Moodysson, Elmer Diktonius, Märta Tikkanen, W H Auden och Dylan Thomas (vars sista ord tragiskt nog sägs ha varit: ”I´ve had eighteen straight whiskies, I think that´s the record…”)

Czeslaw Milosz - DetMärta Tikkanen - Arnaía kastad i havetC. J. L. ALmqvist - Dikter i LandsflyktJohannes Anyuru - Det är bara gudarna som är nyaJohannes Anyuru - OmegaLukas Moodysson - Mellan sexton och tjugosexElmer Diktonius - MeningarElmer Diktonius - DikterWalt Whitman - Poems & Prose

För övrigt skulle jag vilja nominera Jäderlunds diktsamling till priset för en av årets bästa titlar, om det nu skulle finnas något sådant pris.

Ann Jäderlund - Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagarDylan Thomas - 19 dikterW H Auden - Sir, ingens fiende

Klicka på bilderna för att läsa mer om böckerna.

11

Maj

0

> Litteretro rekommenderar,Lyrik

Ta i trä – diktsamling med stor omläsningspotential

Skriven av Frida

Poesi är bra när tiden tryter och koncentrationsförmågan är begränsad till mycket korta intervall. Därför botaniserade jag i går kväll på hylla nummer tre i mitt privata bibliotek. Jag tänkte så här: min tid den tryter och min koncentrationsförmåga är begränsad till mycket korta intervall, i sådana nödsituationer krävs garantier för lyckosam läsning. Jag satsar på ett säkert kort.

Det säkra kortet var Linn Hanséns debutdiktsamling Ta i trä. ”Peppar, peppar…” tänkte jag kring min tvärsäkra bedömning gällande innehållets grad av tillfredsställelse. Men så här är det helt enkelt: Jag kan inte få nog. Och kanske beror det på att jag inte kan bestämma mig.

Jag kan inte bestämma mig för om rösten tillhör ett lillgammalt barn, som förklarar vår svåröverskådliga världs surrealistiska självklarheter för oss av ålder förblindade och mentalt förstelnade, eller om rösten kommer från vår flyktiga tillvaros flygkapten som lugnt och entonigt meddelar att vi sakta men säkert störtar och att det är precis som det ska och det finns ingen anledning till oro, för vi kommer alla att dö. Nej, tänker jag, det är varken ett barn eller en inre flygkapten som talar. Det är istället en pedagogiskt välvillig reporter från ett odefinierbart annanstans som i en naturdokumentär studerar människan, hennes livsbetingelser och hur man närmar sig henne.

”När man kommer till en plats med många barn finns det olika saker man kan göra. Man kan ställa sig på avstånd och se på dem och vänta på att bli gammal. Om man tror att barnen är tama kan man försiktigt ge sig in i gruppen. Barn som reser sig hastigt eller har ojämn profil ska man inte gå för nära. Däremot de som sitter stilla och äter långsamt kan man sätt sig hos utan risk.”

Jag kan inte heller bestämma mig för om jag ska stämma upp i ett själv-/samhällsironiskt och behagligt förlösande skratt eller om jag ska spänna fast säkerhetsbältet samtidigt som jag spanar efter närmast möjliga nödutgång. Eller om jag ska klappa den lillgamla berättaren på huvudet och med ett maskerat överlägset leende säga att det är fint med fantasi.

Det enda jag med ödmjuk säkerhet vill hävda är att Ta i trä är en kraftfull korsning mellan konkretism och surrealism, mellan humor och allvar. Scenen där detta livets drama utspelar sig är lokaliserad till överallt och ingenstans (fast mer specifikt i trakterna kring Partille och Borås) – ändå är den väl inramad av kartans streckade linjer, vita fläckar och svarta hål. Under den fysiska kartans mark ligger kommungränserna.

”Man har grävt ungefär en meter djupt så att de ska ligga tillrätta. På kartan och i verkligheten är strecken vita”.

Detta omsorgsfulla åtskiljande och ändå flyter allting samman i en svårutredd global röra. Det sitter en indian på västgötaslätten utanför Borås, i vars hamn aidsdrabbade barn går omkring. Samtidigt registreras varje steg över de imaginära kommungränserna som ett försök, med terapeutiska förtecken, att kontrollera tillvaron.

”När många människor går samtidigt över en kommungräns uppstår en folkrörelse. Vissa tiden på året sker fler folkrörelser än vanligt.”

Även den egna kroppens gränser måste utredas och förstås.

”Man har också kommit fram till vikten av att förstå sin egen placering i rummet. Att man kan gå i väggen annars. Inte orka resa sig upp.”

”På schemalagd tid sätter vi gränser för varandra: här slutar du och här börjar diskhon. Vi håller om varandra mycket länge efteråt.”

Man vet aldrig vartåt det bär. Det konkreta språket med sin naiva klangbotten möter de surrealistiska vändningarna och resultatet blir både kärnfullt och skruvat. Hansén hanterar poesin som en illusionist hanterar en liten vit kanin – än är den här, än är den där, slöja på, slöja av. Man kan skratta åt det. Man kan också känna igen sig.

Då blir man lite nervös.

Linn Hansén är poet och redaktör på kulturtudskriften Glänta. Hon har även medverkat i OEI och tidskriften Pequod. Ta i Trä (Pequod Press, 2008) är hennes debutdiktsamling för vilken hon fick pris från Västsvenska författarsällskapet. Boken nominerades även till Katapultpriset. Hansén är medlem i litteraturkollektiven Sharks, som bland annat gett ut dvd:n Bonjour enfance, samt G=T=B=R=G. som skrivit boken Ett tunt underlag, utgiven på forlaget attåt.

23

Apr

0

> Litteretro rekommenderar,Lyrik

712 sidor poesi – Johan Jönson är tillbaka

Skriven av Frida

I augusti 2008 köpte jag Johan Jönsons massiva diktsamling Efter arbetsschema. 800 sidor senare tänkte jag att denna diktsamling är en once in a lifetime prestation. Vad händer? Det går två år och så en dyster morgon i april bläddrar jag i sydsvenskans kulturdel och ser att karln kommit ut med en ny diktsamling på 712 sidor. Jag är i extas!

I den nya samlingen Livdikt återkommer Jönson till skildringen av klassamhället ur ett underifrånperspektiv. Här frodas självföraktet, ångesten och den mänskliga kylan. Livdikt beskrivs som politisk dikt tömd på utopier. Mitt bestående intryck från Efter arbetsschema är hur det intellektuella språket möter arbetarklassens verklighet vilket ger en ny dimension till den politiska dikten, som annars har en tendens att i sin helhet bli till agiterande manifest. Jönson håller inte brandtal. Han återger samtal, målar bilder av skiten under naglarna som blir till smutsiga, kalla hjärtslag. Han vältrar sig i meningslöshet och bitterhet. Mikael Van Reis på Göteborgsposten liknar honom vid en krigsmaskin, poesins svar på arbetslinjen.

Utifrån recensionerna uppfattar jag det som att Livdikt till skillnad från Efter Arbetsschema ger fler andrum, ger möjlighet för läsaren att mellan de brutala skildringarna av verkligheten fly in i en fristad i form av en återkommande skogstjärn där stillhet och frid råder. Jag tänker att det är sympatiskt skrivet, i den meningen att det finns gränser för hur mycket jävlighet man som människa kan ta till sig innan man blir avstängd. Mer än så ska jag inte uttala mig om en diktsamling jag tyvärr inte hunnit tumma på ännu.

Men jag vågar mig ändå på en varm rekommendation av såväl de 800 som de 712 sidorna som Johan Jönson fyllt med brutal poesi.

Recensioner av Livdikt kan exempelvis läsas på:  Sydsvenskan, DN, GP.

Recensioner av Efter Arbetsschema kan läsas på: SvD, Kristianstadsbladet.

Reportage om Johan Jönson kan läsas här.

14

Apr

2

> Bokväsen och oväsen,Litteretro rekommenderar,Lyrik,Videoinlägg

Intermedial poesi

Skriven av Frida

Jag måste bekänna att jag ibland blir en aning sömnig när jag läser poesi. Det händer lätt att jag bläddrar lite för fort mellan dikterna i något som liknar ett löjligt försök att så snabbt som möjligt nå slutet. Som om jag trodde att poesi kan läsas på samma sätt som kriminalromaner. Ja visst skulle man väl kunna det, men vad händer då med upplevelsen?

Jag hade för ett tag sen ett samtal om poesi med en vän som snarare än sömnig blev provocerad av poesi. Hon frågade mig hur man ska läsa poesi. Jag sa att det inte finns något rätt eller fel sätt. Ja men vad är det poeterna vill säga? Vad betyder alla ord? Diplomatiskt svarade jag att ordens och meningarnas betydelse ligger i läsarens eget inre, en förståelse som bygger på de egna erfarenheterna. Hon ville avkoda poetens budskap och jag svarade att hon aldrig kan veta exakt vad poeten menat. En dikt kanske inte behöver ha ett direkt budskap. Syftet kan vara att skapa en känsla hos läsaren, men poeten har inte makt att bestämma exakt vilken känsla som varje specifik läsare kommer att känna. Det provocerade henne än mer.

Jag vet inte om jag helt förstod vad som gjorde henne brydd över poesi utan budskap. Och kanske kan en känsla vara lika mycket budskap som de tankar eller åsikter en politisk dikt vill skapa hos läsaren. Men jag fick uppfattningen av att hon fann poesi utan budskap vara ett alltför vårdslöst hanterande av såväl språket som tiden. Poetens tid, Läsarens tid. Vårt gemensamma språk.

När vi skildes åt hade hon trots allt köpt några diktsamlingar av mig och jag hoppas att de gav henne någon form av budskap eller känsla, om inte annat så kanske hon blev än mer provocerad. Det är uppfriskande med människor som ifrågasätter. Liksom det är fascinerande och beundransvärt när de inte låter provokationen hålla dem undan från att ändå försöka förstå. Hon lyckades dessutom få mig att verkligen börja fundera över vad ordet budskap egentligen betyder i litterära sammanhang.

Jag kom att tänka på såväl mina ögonlocks förmåga att sakta falla under poesiläsning samt detta samtal när jag tittade/lyssnade på vad man skulle kunna kalla intermedial poesi, det vill säga olika former av ”poesimusikvideos” där det verbala mediet (ordet) interagerar med det audiovisuella mediet (bildspelet) och det tonande mediet (musiken). Poesi kan ju faktiskt förmedlas på andra sätt än i form av det tryckta ordet. Och kanske kan den intermediala poesin vara ett bra alternativ för såväl den trötte poesiälskaren som den provocerade poesikritikern.

Litteretro bjuder här på intermedial poesi av Nils Ferlin, Karin Boye och Bruno K. Öijer.

Nils Ferlin läser dikterna ”I livets villervalla” och ”Fåfänglighet” till bluestoner. Videon är producerad av OJS VADEAU.

Karin Boye läser ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”.

Karin Boyes dikt ”Väck mig”, tonsatt av John Larsen och här framförd av den dansk-svenska gruppen Over Havet. Detta är snarare en intermedial transformation där poesin förflyttats till en annan medial uttrycksform.

Bruno K. Öijer läser dikterna ”Vi lämnade varje fest” och ”Besökare”. För övrigt pågår ett forskningsprojekt vid institutionen för intermediala studier vid Lunds universitet som behandlar ”Bruno K. Öijers intermediala poesi”. Det förväntas vara klart om ett drygt år.

Byggt på Wordpress – Designat av Salmiak Media - XML Sitemap