> Litteretro bokhandel,Litteretro rekommenderar,Romaner
Skriven av Frida
Sommar i P1 är för tillfället soundtracket till mitt liv. Jag lyssnar live, jag lyssnar i efterhand och jag lyssnar om och om igen på de allra bästa som hittills enligt mig är Pär Johansson, grundare till Glada-Hudik teatern och Anna Carrfors Bråkenhielm som tituleras som rådgivare Silverback i programtablån. Båda talar de om människovärdet om än på olika sätt. Båda talar de om att våga gå utanför ramarna och därmed växa som människa, få andra människor att växa.
Idag lyssnar jag på författaren och översättaren Aris Fioretos vars första roman
Stockholm Noir av en slump och mycket lägligt nog dök upp i högen av böcker som jag lade upp i butiken igår. Den beskrivs som en biologisk thriller och en mörk saga om hjärnans natur och själens möjliga hemvist. Men också som ett lyriskt porträtt av en stad som präglar sina invånare på gåtfulla sätt. Läs mer om Stockholm Noir eller köp den här.
Vem är förresten din favoritsommarpratare?
> Litteretro rekommenderar,Romaner
Skriven av Frida


Trots att jag vet att vi sällan blir lyriska över samma böcker kunde jag inte låta bli att ge mig på Mardrömmen av den japanska Nobelpristagaren Kenzaburo Oe efter att Nisse kategoriserat den som ”för skrämmande bra för att man ska våga läsa”. En bedömning han gjorde efter fem sidor för att sedan lägga undan boken till ett senare ”modigare” eller ”mer rätt” tillfälle.
Jag blir ju bara så nyfiken på vad som gör en bok ”för bra”. Jag förstår det inte riktigt. Bra som i att man slukar den förstår jag. Men bra som i att man lägger den åt sidan. Nej, den upplevelsen har jag ännu inte varit med om. Och det gör mig något avundsjuk. Som att jag befinner mig på en lägre nivå av läsande. Som att det finns något där mellan raderna eller kanske alldeles mitt framför näsan på mig som jag inte har förmågan att se. Eller handlar det helt enkelt om olika förhållningssätt till relationen mellan litteraturen och en själv?
Om man speglar sig i litteraturen kan ju ”för skrämmande bra” betyda att författaren lyckas sätta fingret på något som skaver inom en själv. Då kan man lägga undan boken om man inte riktigt är redo, inte vill veta. Eller så slukar man boken i någon slags bekräftelseorgie och brister ut i ett ”det är ju mig den här boken handlar om!” Det finns ju människor som älskar att vältra sig i sin egen potentiella eller verkliga dynga. Sen finns det andra som hellre läser om verkligheter och overkligheter långt bortom den egna existensen, det egna livet, de egna erfarenheterna. Eller är jag helt ute och cyklar. Handlar ”för skrämmande bra” om någonting helt annat?
I fallet med Mardrömmen är det i mina ögon det tabubelagda och mycket modiga temat som ger den dubbla effekten av att vara såväl fängslande som skrämmande. Drabbande är också ett ord som passar in. Drabbande i sin krassa beskrivning av en man som står i valet mellan att förneka, mer konkret ta livet av, sitt nyfödda barn eller att acceptera det som det är. När huvudpersonen Fågel får veta att hans barn fötts med hjärnbråck och enligt läkaren riskerar att ”bli en grönsak” reagerar han med att ”hellre fly än illa fäkta”. Han avböjer operation, han avböjer livsuppehållande åtgärder. Medan hans fru ligger på sjukhuset och tror att den nyfödde sonen bara lider av ett hjärtfel som går att rätta till, försvinner Fågel in i den ansvarslösa dekandensens dimmor ur vilka ett livslångt självbedrägeri tränger fram. Och hur avskyvärda hans handlingar och tankar än är kan jag inte rakt av förakta honom. Ena stunden läser jag honom som en ansvarslös och känslokall egoist. Några sidor senare läser jag honom som en vilsen, flyende och väldigt rädd man. Detta gör honom mycket mänsklig. Därmed mycket drabbande. Och inte blir det mindre drabbande av att romanen delvis har självbiografisk bakgrund.
Och det är väl just detta som gör att jag efter 208 sidor av utdragen spänning mycket varsamt och eftertänksamt lägger igen boken. Håller i den ett tag innan jag ställer in den i bokhyllan. För trots att stilen är aningen för sparsmakad och språket aningen för avskalat för min smak så sätter sig denna roman, om inte rakt i hjärtat, så på en liten pall i ett litet hålrum någonstans i bakhuvudet. Och där sitter den och viskar en berättelse om det mörka i människan och om hur litteraturen hjälper oss att förstå detta mänskliga mörker.
Kenzaburo Oe debuterade 1957. Han har kallats Japans första ”moderna” författare vars litterära arv är helt västerländskt. Oe har publicerat en rad romaner, noveller och essäer och fått många litterära utmärkelser i Japan. 1994 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Mardrömmen gavs ut för första gången 1964. Första svenska upplagan publicerades 1969.
> Bokväsen och oväsen,Romaner
Skriven av Frida

NU kan jag inte gå som katten kring het gröt längre. Igår blev det klart att Sofi Oksanen vunnit Nordiska rådets litteraturpris 2010 för sin tredje roman Utrensning som nyligen getts ut på svenska. Utrensning har inte bara fångat mitt intresse utan också väckt tvetydiga känslor. Där finns genusperspektivet, kvinnoödena, där finns berättelsen om vad sker med en människa när censuren med alla dess osagda ord och undertryckta känslor kapslar in sig i kroppen.
LOVORD efter lovord har haglat över denna roman som skildrar två kvinnoöden i det sovjetockuperade Estland. Jag borde ha kastat mig över den direkt, men något har hållit mig tillbaka – rädslan för att den ska vara för bra, rädslan för att den inte ska leva upp till förväntningarna, eller värjer jag mig för det mörka temat, verkligheten? Kluvenheten i sig, hur jag finner dåliga ursäkter för att inte läsa och samtidigt tänker på den var och varannan dag, borde vara drivkraft nog att faktiskt slå slag i saken. Igår såg jag en intervju med Oksanen på kulturnyheterna, i dag läste jag Nordiska rådets motivering, that´s it!
I MORGON köper jag boken.

”Sofi Oksanens roman Utrensning utspelar sig på två tidsplan i Estland, men dess teman kärlek, svek, makt och maktlöshet är tidlösa. Med ett sällsynt exakt och drabbande språk beskriver Oksanen vad historien gör med den enskilda människan och historiens närvaro i nuet.”
- Bedömningskommitténs motivering
Oksanens tidigare romaner, Stalins Kossor och Baby Jane, gavs ut på svenska 2007 och 2008.
Recensioner: DN, SvD, GP, Smålandsposten
Tidningsartiklar om priset: SvD, Sydsvenskan, DN, Svenska.yle.fi (med videoklipp där Oksanen kommenterar vinsten)
> Böcker,Litteretro rekommenderar,Romaner
Skriven av Frida

”En bok om en kvinna som vill älska och existera på precis samma villkor som männen. Som vill bortom könen, kärleken och alla myter som låg i vägen. En bok som handlar om att det måste gå att leva jämställt med den man älskar, han som påstår sig älska dig tillbaka. Annars vill jag inte vara med.”
Så beskriver Maria Sveland själv sin roman Bitterfittan där huvudpersonen Sara, 30 år och redan bitter, ger sig iväg på en pensionärscharter till Teneriffa för att ”dränerad på energi av familjehelvetet, full av emotionella skitfläckar”, få en välbehövlig time-out från man och barn. Hennes enda ressällskap är den feministiska 70-talsklassikern Rädd att flyga av Erica Jong, nerpackad i resväskan i hopp om vägledning.
Det var en vän och nybliven mamma som tipsade mig om Bitterfittan. Hon hade själv läst den innan hon blev gravid men kände nu att det var dags att läsa igen, med nya ögon och erfarenheter. Jag kan förstå nödvändigheten i den omläsningen, Bitterfittan handlar om den svåra konsten att bli mamma och samtidigt inte ge upp sig själv och sina drömmar, liksom hur man förhåller sig till de olika krav som ställs på mödrar och fäder. Hur jämställdhetsprojektet ödeläggs när två blir tre och där frågan om vad kärlek egentligen är ställs på sin spets. Och om – ”en ensamhet som en ekande grotta inom den som ser orättvisor som förnekas” som Ulrika Milles skriver i DN.
Sveland vågar lyfta fram den tabubelagda sorg, förvirring, ilska, skuld och bitterhet som är moderskapets missklädsamma baksida. Hon hugger benen av piedestalen som burit det heliga och allt igenom goda moderskapet i århundraden och låter det fyllas av smärta över att behöva skiljas från sig själv. Det handlar om att ”Ge upp sin kropp och delvis ge upp sig själv. Det är därför det är så smärtsamt”. Och samtidigt är det fortfarande det allra vackraste. Den största kärleken. En komplexitet som kräver sitt mod att beskriva. Men när det görs är det befriande.
Styrkan i denna roman är hur Sveland omdefinierar bitterheten, fyller den med sprängkraft. Istället för att skildras som ett nederlag tyngt av skamkänslor blir bitterheten en signal på att någonting inte står rätt till. Den skaver och bränner och tystnar inte förrän någonting förändrats. Ordet får en ny klang, går från att vara ett icke klädsamt (kvinnligt) attribut till att bli en sund reaktion på en sjuk värld.
Ytterst är Bitterfittan en tankeväckande och brutalt ärligt skildring över svårigheten att lyckas behålla lojaliteten mot sig själv.